Jagad

Slag

Hur förbereder man sig för en strid?

Jag tror att den frågan gick igenom många av Tori-medlemarnas huvuden, för den gick igenom mitt.

Jag gick lite smått obekvämt fram och tillbaka på ängen, liksom en ganska stor del av de andra vargarna.

Taktiken är enkel. Skada så många som möjligt, på så kort tid som möjligt.

Det är ganska intressant. Inte själva krigsförklaringen, men faktumet att förra veckan visste inte jag att Ylva existerade. Och i fredags förväntade jag mig inte att vi skulle kriga på idag. Egentligen är det värt att tänka på, hur fort livet kan ta en sväng, en skarp sväng.

När jag förklarade och släppte krigsförklaringen för Ylva, blev hon förvånad, men förstod att det hade skett. Hon fick lite skuldkänslor för att vi försvarar henne, och att hon utsätter oss i sådan fara, men jag försäkrade att det var okej och egentligen en jätte stor fara.

Så, nu går jag här. Fram och tillbaka. I stora och små krumelurer, väntades på bättre tider. Eller, egentligen, sämre tider.

Ett högljutt varningsskall följt av ett ljudligt och kort gnyende, får hela flocken på helspänn.

"Ta positioner!" ropar Derek ut i flocklänken. Hans Alpha-röst är stark och tydlig.

Ingen tvekar, utan lyder ordern inom loppet av några sekunder. En snabb nick åt Ylva och hon tar sig ut från det som troligen kommer utgöra ett slagfält inom minuter.

En spänd och kvävande tystnad följer, medan hela flocken står som en pilspets, med Derek längst fram och mig på precis bakom honom. Anton står på hans vänstra sida och Erik på hans högra.

Jag kan inte låta bli, så jag låter sinnet vandra och leta efter andra, fientliga sinnen.

Jag behöver inte leta skärkilt länge. Hela skogen kryllar av dem.

Är flocken så stor och har de rekryterat andra flockar? Kommer vi klara det?

Jag tar djupa andetag för att lugna mig själv, och låter min puls sjunka. Men det hjälper inte åt adranalinet som har börjat pulsera i mina ådror.

"Ta länk med mig om det händer något, okej?"

Dereks flocklänk får mig att hoppa till, troligen på grund av allt adrenalin som sätter alla sinnen på helspänn.

"Ja." svarar jag kort.

Jag vet att jag inte kommer kontakta honom om något skulle hända, eftersom jag i så fall skulle ha fullt upp med att ta mig in i sinnet på den som attakerar mig. Men vi kan låtsas att jag kommer kontakta Derek, för det kommer nog få honom att känna sig bättre.

Snabba och tunga tassar avbryter mina tankar.

I loppet av sekunder, strömmar vargar ut från skogen, från alla vinklar. Vi är omringade.

"Håll er nära varann, var inte ensamma!" beordrar Derek, innan en stridslyssten kackafoni av skall utbryts, följt av morranden.

Det är dags.

Utan tveka låter jag sinnet arbeta. Vargar som kommer för nära kollapsar, och de jag inte hinner med attackerar jag fysiskt.

När jag tagit ner ett dusin, märker jag hur jag omedvetet förflyttats mot kanten av ängen, bort mot flocken. Jag inser faran, och hoppar upp på ett par ryggar för att komma närmre mitten, där resten av flocken kämpar.

Om jag hade haft mer tid så hade jag kunnat fokusera och tagit ut alla på en gång, men jag kan inte få en lugn stund i allt oväsen och hårda slag.

Jag hoppar högt i luften när jag blir attackerad från två sidor, bara för att låta vargarna krocka under mig, med sådan kraft att de tuppar av. Eller så tuppar det av för att jag landar på dem, svårt att avgöra.

Det känns som om det bara kommer mer och mer vargar från skogen, eftersom hur många jag än tycks skada, finns det fortfarande folk kvar. Mycket varulvar kvar.

Jag ser ett område där troligtvis Derek härjat, för det ligger avsvimmade varulvar där, och marken är röd. En idé tar sig in i mitt sinne, som kanske fungerar. Kanske. Jag kan lägga mig bland vargarna och låtsas att jag är död, så att jag kan ta över sinnen ifred-

Något hårt slår till mitt huvud, och jag hamnar i backen. Jag måste ha glömt att lyssna efter fiender som kommer för nära, eftersom jag fått en tass i huvudet.

Jag kan känna hur blod rinner ur det jag tror blivit ett kanska djupt rivsår. Jag skakar på huvudet och ställer mig snabbt upp så att de röda dropparna stänker, så att vargen med orange päls och blodig tass framför mig förstår att ett jack på huvudet inte kan stoppa mig.

Med sinnet tar jag ut honom, bara för att behöva undvika ännu ett hugg mot bakbenet på mig.

Blodet fortsätter att rinna, och då det börjar blockera min syn så skakar jag bort det. Fast jag tror tyvärr att slaget har större effekt på mig än vad jag egentligen vill, eftersom jag börjar kännar mig lite snurrig.

Och jag tror att det är det som får mig att vilja få slut på det.

Att striden ska vara över.