Jagad

Tyngd

Jag vaknar för en gångs skull inte av solensstrålar genom rullgardinen.

Utan av att en viss någon häller vatten på mig.

Och, den ända varelsen, som med armar, kan vara i mitt rum med ett glas vatten, är en viss Ylva.

''Heeey!'' utropar jag och sätter mig upp.

Ylva ramlar ihop i skrattatacker, och rullar omkring på madrassen.

Jag ger henne 'jättekul'-blicken, och himlar med ögonen.

Ha. Ha.

Inte roligt.

''Varför var du tvungen att väcka mig?'' frågar jag, och försöker torka bort vattnet från ansiktet med min pyjamasärm.

Ylva rycker på axlarna.

"Jag vet inte. Jag ville bara inte vara ensam."

Jag himlar med ögonen och skakar på huvudet. Det där var inte en giltlig ursäkt.

Eftersom det är ljust och det är ingen idé att försöka somna om, så jag bestämmer att vi ska gå ner och se om det är frukost snart.

Medan vi tar oss från mitt rum ner till köket, slår en sak mig.

Det är söndag idag. Det kanske inte var världens upptäckt, men det betyder också att det är måndag i morgon. Vilket kanske inte heller är den viktigaste notisen, men att det är måndag betyder att jag går i skolan.

Ylva går nog också i skolan, men inte här.

Så antingen får vi lösa det här idag, eller så får vi lov att hitta på en plan åt Ylva.

Medan jag funderar på olika tillvägagångssätt, har vi nått köket. Och mamma som ännu en gång försöker bevisa att hon inte är en helt värdelös kock.

Hopplöst fall.

"Hej! Är ni redan vakna?" frågar mamma, medan hon rör runt i en gryta jag tror det är gröt i.

"Japp det är vi!" börjar Ylva. "Kan man få lite-"

Innan Ylva begår ett STORT misstag, räddar jag situationen.

"Fast vi ska inte äta, utan vi ska UT och då kommer vi äta något när vi är ute!" utropar jag, och hoppas att mamma inte ska märka hur fort och slarvigt det kom ut.

"Okej...." säger mamma och höjer ett ögonbryn, som om hon inte riktigt var helt övertygad.

"Japp, så vi ska upp och byta om!" utbrister jag och slår ut med armarna, innan jag tar tag i Ylvas arm och drar upp henne för trapporna vi ganska nyss kom ifrån.

När vi är utom hörhåll från mamma, vänder sig Ylva mot mig.

"Vad var det där om?" frågar hon, och ser lika förvirrad ut som mamma gjorde nere i köket.

"Jag räddade dig från ditt livs värsta gröt någonsin." svarar jag, med ett blankt uttryck.

Ylva godtar förklaringen utan vidare, och börjar att byta om från pyjamasen jag lånat henne.

När vi är ombytta och klara, säger vi ett snabbt hejdå till mamma och går ut. Till baksidan. Sen skiftar vi och beger oss till ängen.

Vi småpratar genom länken jag öppnat mellan oss, innan vi kommer fram och får syn på Derek, som inte ser alltför glad ut. Han ser rakt sagt bekymrad ut.

Jag ger Ylva en ursäktande blick innan jag tar kontakt med Derek, som har sin uppmärksamhet på oss.

"Hej... Hur är det med dig?" frågar jag.

Jag pratar alltid först när jag öppnar länkar, eftersom dem jag kontaktar inte kan känna att jag är där.

"Bra, jag bara..."

Han avslutar inte meningen.

"Du bara...?" försöker jag, i hopp om att få honom att lätta sitt hjärta.

Han ser in i mina ögon med en blick jag känner igen som en vädjande blick. Vad den vädjar till förstår jag inte...

Fast... Han kanske vill att jag ska ta mig in i hans sinne och ta reda på det utan att han behöver yttra ett ord? Det måste vara det.

Så, jag tar mig djupare in i hans sinne, och finner snart vad som tynger den extremt snygga svarta vargen.

En krigsförklaring.