Jagad

Hundvalp

"Det bevisar bara din tilltro till mig." muttrar jag och lägger armarna i kors.

Derek suckar, innan han tar några steg närmare mig. Jag låter honom, men om han skulle koma ännu närmre...

"Jag kom bara hit för att förklara mig." säger han uppriktigt och slår ut lite med armarna. Jag lyssnar med ett blankt uttryck.

"Jag följde bara order från högre höjder. Jag kanske följde dem lite för mycket, men du fick mig på andra tankar. Jag trodde inte att du skulle reagera som du reagerade, men nu gjorde du det och jag är ledsen."

Jag känner hur jag innombords bara vill tjuta av glädje och klappa honom som den lilla valp han egentligen är, men jag motstår frestalsen. Med möda.

Derek tar en paus och ser på mig, innan har suckar igen.

"Jag har brutit mot Alphans order. Jag har kommit på bättre tankar, eller, du fick mig på bättre tankar. Jag borde ifrågasatt hans handlingar tidigare, men det gjorde jag inte, och kan inte få det ogjort. Men du ska veta, att vad som än händer, så kommer jag att försvara puman."

Okej, jag kan inte hålla mig längre.

Med kläder som börjar klibba fast mot min hud, och armarna fortfarande i kors, tar jag några långsamma och utdragna steg mot Derek, samtidigt som jag pratar.

"Jag är glad att jag fick dig på andra tankar. Men det där om vad som än händer..."

Jag står rakt framför honom.

"...har jag ingen aning om vad du syftar på." avslutar jag, och nästan drunknar i hans ögon, som jag gjorde första gången jag fick mig en nära titt på honom, och som jag nästintill gjort varje dag sedan Sirdir.

"Jag tänkte syfta på dig och mig..." mumlar han, och sänker blicken.

Varför kan jag inte sluta tänka på honom som en valp? Varför kan jag inte få bort bilden av en svart hundvalp med smaragdgröna ögon från min inre syn?

Innan jag hinner tänka längre, fångar mina läppar hans.

Just det! Jag älskar honom, och det känns som om jag alltid kommer att göra det. Plus, han skulle bli en mer än perfekt hundvalp, bara han försökte.

Efter någon millisekunds tvegan, kysser min hundvalp tillbaka.

Det är då jag kommer på något, som får mig att bryta kyssen, annat än av andnöd.

"Puman heter Ylva." säger jag så tyst att bara han kan höra, med min blick fortfarande förgäves simmande i hans ögon.

Derek ler, innan han kysser mig igen.

Och allt fungerar.

Alla tankar är klara, alla problem lösta.

Förutom den lilla detaljen att jag är genomvåt. Och nästan fryser så jag skakar.

Jag hade frusit, om det inte vore för Derek.