Jagad

Blöt

Jag tror att något gått ur mig.

Adrenalin, ilska, eller rädsla, men något har lämnat mig. Och fått mig att se allt som skett.

Det är en av anledningarna till att hela mitt huvud snurrar i ett virrvarr av tankar och känslor.

Blandningen är så överväldigande, att jag nästan känner mig melankolisk.

''Hanna?''

Jag skakar på huvudet och ser upp på Ylva, som sitter framför mig på madrassen på golvet. Själv sitter jag uppe på sängen.

Efter att jag pratat med Derek, så skyndade jag mig till Ylva. Sen så tog vi oss hem i det då ganska vackra vädret, bara för att komma hem till mig.

Så nu sitter vi på mitt rum, med mamma troende att Ylva är min nya bästis som ska sova över.

Vilket hon på sätt och vis är.

Även om vädret var fint när vi gick, har det mulnat igen och börjat dugga, och det smattrar mot fönstret.

''Hanna?'' frågar Ylva igen, och viftar med en hand framför mig så att jag rycker till och ryggar tillbaka.

''Vad!?'' frågar jag, lite surare än nödvändigt.

Ylva ser inte ut att bli sårad, men något glimtar till i ögat på henne.

''Du verkar helt borta? Är du okej?''

Jag kanske har drunknat i funderingar och teorier och Dereks beteende under några delar av vårt småprat.

Jag bestämmer mig för att inte ljuga, utan bara säga som det är. Bara att kunna göra det känns kanska konstigt för mig. Det är bara något jag gör med Derek.

Och där var tankarna på honom igen.

Säga som det är, säga som det är.

''Jag kan bara inte greppa det Derek gjorde. Varför pratade han inte med mig först? Varför drog han in hela flocken direkt?'' Spottar jag ut mig, nästan lite för snabbt. Även om jag hade tillgång till sinnet var det förvirrande.

Ylva suckar djupt och ser fundersamt ut genom fönstret, och hur små droppar kör kapplöpning ner för glasrutan.

''Jag har ingen aning. Men jag är säker på att han har en bra förklaring. Släpp det bara nu, okej?''

Jag suckar men nickar. Hon har rätt. Och det var inte ens en dag sendan hon träffade Derek. Det var faktiskt bara några timmar.

Igår vid den här tiden visste jag inte ens att Ylva fans.

Vad konstigt det kändes att tänka så.

Precis när jag är påväg att säga att hon har rätt, vibbrerar min mobil på nattygsbordet, där den alltid hamnar, var jag än lägger den.

Jag sträckar mig efter den och på skärmen står namnet som får mig att känna mig ännu mer förrvirrad och förtvivlad.

Derek.

Jag sätter mig upp lite rakare, utan att besvara Ylvas frågande blick. Med ett par snabba svepningar över skärmen har jag låst upp telefonen och skrollar igenom Dereks meddelande.

'Kan du komma till baksidan? Det börjar bli lite kallt.'

Är Derek på baksidan?

Från fönstret på mitt rum ser man inte baksidan, men med en snabb koll med sinnet kan jag konstatera att han står där.

Jag suckar djupt och länge.

Är jag tillräkligt samlad för att gå ut?

Eller ska jag vänta?

Jag tror att Derek ser att jag läst hans meddelande, för snart kommer ytterligare ett meddelande.

'Jag börjar bli blöt. Snälla kan du komma ut?'

En del av mig vill ta lång tid på mig, bara för att han ska få frysa.

"Okej Hanna, jag pallar det inte mer! Vem är det du får SMS från?" utbrister Ylva, innan hon kastar sig mot mig och försöker ta telefonen ifrån mig.

"Derek..." mumlar jag, och ser på henne.

Hennes ansiktsuttryck ger mig en lättad uppsyn, som om hon är lättad över att det var han.

"...han är på baksidan." suckar jag.

"Men vad väntar du på? Stick!" ropar Ylva, och börjar knuffa mig mot dörren.

Jag skrattar åt henne, men går mot den stängda dörre, eftersom jag vet att hon har rätt. Jag borde gå ner till honom.

När jag öppnar dörren, kutar Shelby in och hoppar på Ylva, vilket få mig att skratta ytterligare, innan jag stänger dörren om dem.

Trevande öppnar jag ytterdörren, innan jag går ut i regnet, som tilltagit avsevärt.

Med gummistövlar på fötterna som enda skydd mot regnet, går jag runt huset, bara för att mötas av en väldigt blöt kille i skinnjacka.

När han får syn på mig, andas han lättat ut.

"Jag trodde att du aldrig skulle komma."