Jagad

Morgon

Med snabba steg klättrar jag upp för stegen som jag lutat mot husväggen. När jag klättrat ända upp, så låter jag fönsterglaset glida upp, bara för att kliva in i mitt sovrum.

Tekniskt sett kan jag bara hämta lite kläder och klättra ut igen-

"Hanna! Är det du som är uppe?"

Eller så övertygar jag mamma om att jag ska ha över en kompis.

Jag suckar innan jag så glatt som möjligt svarar mamma.

"Ja, det är det!" ropar jag tillbaka, genom min stängda dörr.

Utan att vänta på svar, så byter jag om. Jeans och munkjacka, inget speciellt så.

När jag är klar och påklädd, samlar jag ihop en outfit för puman. Jeans och munkis där också.

Jag lägger kläderna prydligt hopvikta på sängöverkastet, innan jag öppnar dörren och joggar ner till mamma.

I bakhuvudet finns hela tiden tanken på att det ligger en troligen stressad katt i trädgårn, som egentligen inte måste vara kvar, utan kan gå vilken minut som helst.

"God morgon!" utropar jag när jag kommit ner för trappan, kanske lite för glatt?

"Hej Hanna! Värst vad du var glad då?" ropar mamma från vad jag tror är köket.

"Um...ja." svarar jag och går mot köket.

Hur svarar jag på det här?!

När jag ställer mig och lutar mot dörrkarmen till köket, tar jag en snabb titt över mamma.

Morgonrock med näsan i tidningen, sittandes vid köksbordet med ansiktet i riktning mot mig. Känns som mamma det.

"Varför då?" frågar hon, utan att ta blicken från tidningen.

På framsidan av nyhetsbladet står det "MAN BRUTALT MÖRDAD" med stora bokstäver.

En liten rysning vandrar längs min rygg.

"Jag sk- har bjudit in en vän som ska komma förbi snart. Hoppas det är okej?" frågar jag, och håller stora tummar att mamma inte märkte mitt misstag.

Mamma tittar upp från tidningen och ler mot mig.

"Vad kul! Då ska jag bara klä på mig då, innan hon kommer!" utbrister hon och reser sig hastigt upp.

"Ja, jag ska bara...möta henne. Ja, jag ska gå och hämta henne, hon vet inte riktigt vägen..." säger jag till ryggen som springer upp för trappan.

Varför är jag så himla nervös när jag pratar med mamma?

Eller, är det puman jag är nervös över, men det kommer ut över mamma?

Den sista låter troligare.

Jag drar djupt efter andan och smyger upp för trappan. Jag vill inte att mamma ska veta att jag går upp igen, hon tror ju att jag står i hallen och tar på mig eller något liknande.

På lätta steg tar jag mig in i mitt rum och hämtar kläderna, innan jag tar mig ner igen.

Det var faktiskt inte så svårt!

Jag glider snabbt in i ett par gympadojor som står parkerade i hallen.

"Jag går nu!" ropar jag.

"Bra, då vet jag! Vet du föresten vart Shelby är?"

Shit.

"Öh... Nä. Hon är väll ute någon stans. Hon kommer tillbaks!" hojtar jag snabbt och smäller igen dörren.

Väl ute på yttertrappen, rusar jag till baksidan, med sinnet letandes efter pumans och Shelbys.

Och, till min stora lättnad, hittar jag dem båda.

"Klar, det är din tur att skifta."

Jag känner hur osäkerheten sköljer över katten.

"Jag har faktiskt också skiftat, och jag har hämtat kläder till dig. Det är inget att oroa sig för!"

Snälla funka, snälla funka...

Att mamma ska se oss är inte ett problem, eftersom hon troligen sitter klistrad vid ett fönster på framsidan, och väntar på mig och min så kallade vän.

Jag hör ett prassel i buskarna, och puman visar sig. Jag följer henne med blicken.

När jag är i människoform är hon större än jag, men egentligen är inte det så konstigt. Jag är större än Derek i människoform när jag är i vargform!

Hon betraktar mig, och hennes sinne tar in mitt presenterande. Mycket av hennes oro blåser bort. Skönt.

Jag går bort till skjulet och lägger kläderna på golvet, innan jag går ut igen. Jag gör en gest med handen för henne att gå in. Och hon går faktiskt in.