Jagad

Ursäkta?

'Ängen om 10. Skiftade.'

Det är det meddelandet som får mig lite ställd.

Varför skiftade?

Varför så bråttom?

Jag skakar på huvudet ännu en gång, innan Ylva kommer ut från skjulet. Hennes svarta päls blänker i de få strimmor av solljus som tar sig igenom de uppsprickande molntäcket och som inte blåser bort i vinden.

"Kom igen." mumlar jag kort i länken jag tagit upp med Ylva, och hon nickar kort till svar.

Shelby är kvar inne med mamma, eftersom hon insisterade på att Shelby inte skulle få störa oss, även om vi sa att det var mer än okej.

På en outtalad men given signal kastar vi oss iväg, i full fart, med riktning mot ängen.

Vädret har spruckit upp, och de mulna vädret blåst bort. Om jag hade haft tid och stannat hade jag nog hört några enstaka fåglar. Men, den tiden har jag inte.

Eftersom solen börjat torka upp marken är stigen inte lika lerig, men det finns fortfarande små leriga pölar här och där.

När vi kommer närmare ängen saktar jag in och stannar. Ylva stannar strax bakom mig och jag kan känna hur hon blir frågande.

Fast jag är inte frågande. Jag är misstänksam.

Det är lite för tyst. Lite för öde.

Om Derek skulle vara där så skulle nog Anton och Erik också vara det, och dom pojkarna låter inte lite när dem drar fram.

''Jag ska bara kolla en grej. Stanna här.'' säger jag ut i länken, utan att visa allt för mycket av min oro.

''Okej.''

Jag bryter länken med Ylva, och smygar ljudlöst längre fram på stigen och runt en krök, samtidigt som jag låter sinnet söka av området.

Jag hittar Dereks, Antons och Eriks sinnen.

Och ett tiotal fler.

Varför så många?

Eftersom jag faktiskt känner igen en majoritet av alla sinnen, så slutar jag smyga och gå normalt längs stigen.

Jag känner mig fortfarande inte riktigt bekväm med att kalla hit Ylva, men det är bara en magkänsla.

När jag kommer ut från stigen, står Tori-flocken på alla möjliga platser runt ängen. Men jag kan inte låta bli att känna av den spända stämningen. Det är helt tyst, och några vargar nosar på marken. Fast de sneglar lite då och då på mig. Det känns inte så avslappnat som det borde.

Jag låter blicken glida över sällskapet, och hittar snart Derek bland alla andra varulvar.

Men det ser ut som han hittade mig först. Han stirrar intensivt på mig. Vad är det med honom?

För att få svar på mina frågor, tar jag upp en länk med honom.

Precis när jag ska hälsa på honom, stoppar jag mig själv.

Dereks sinne är fyllt med förvirring. Och ångest. Och en nypa retsamma känsla?

Han vet något jag inte gör.

Jag låtsas som om jag inte vet om det jag just fick reda på, och hälsar på honom.

''Hej, varför är alla andra här?''

Derek går sakta fram mot mig och när han står precis framför mig så sätter han sig ner. Jag står fortfarande upp.

''Deras idé. Var är puman?'' frågar han, lite för snabbt.

Undvek han just ämnet? Varför blev det så viktigt med att veta var Ylva är?

''Där jag lämnade henne.'' säger jag, lugnt.

Jag pratar egentligen bara lugnt när jag är arg, och det vet Derek om någon.

Jag känner hur Derek skäms lite, innan han taggar till.

''Kolla här. Det vi- eller egentligen DU, gjorde när du tog in puman i reviret, var att du kidnappade en medlem i en annan flock mot hennes vilja. Hon gjorde inget motstånd för att hon var för rädd.''

''Ursäkta?!'' lyckas jag få ur mig.

Tror han seriöst att jag KIDNAPPADE en vettskrämt puma?! Han om någon borde veta att jag inte gjorde det! Inte avsiktligt iallafall.

''Vad?'' frågar han, irriterat.

Jag himlar med ögonen. Han får tro som han vill.

Men jag kommer inte stanna här och låta honom beskylla mig för saker jag inte gjort.