Jagad

Livshistoria

"Så... Du heter Ylva?"

Det är allt jag kan säga henne, efter att vi satt oss på överkastet till min säng, med Shelby sött snusande emellan oss.

Hon nickar långsamt, och stryker sakta Shelbys päls.

Ylva är inte så mycket för att prata. En del av mig undrar varför, men en annan del respekterar det. Som ett litet mysterium runt henne. Jag tror att det bidrar till hennes lite mystiska uppträdande...

"Om jag ska gå rakt på sak. Snart, så kommer vi att behöva tala med Derek, du vet, den svarta vargen. Vare sig du vill eller inte. Men om jag vet vad som hände, så kan jag hjälpa dig."

Ylva förblir tyst, och fortsätter att klappa Shelby.

Tekniskt sett, kan jag gå in i hennes sinne och ta reda på det jag vill ha reda på, men det känns inte riktigt rätt. Inte efter det jag kan ana att hon gått igenom redan, med de minnen jag redan sätt som belägg.

Jag tror att orden tillslut sjunker in i Ylva, och hon drar en djup suck.

"Jag är, som du kanske vet, inte riktigt som andra varulvar. Ja, jag blev 'biten', men jag skiftade till en katt. Och sånt är ovanligt." säger hon, och sliter blicken från Shelby och ser på mig.

I hennes blick skymtar jag en hint av smärta och sorg, som om hennes berättelse tynger henne.

"Så, naturligt, blev vargen som bet mig förvånad, när han några månader senare skulle hämta upp mig och varva mig till hans flock."

"Likt många andra, övergick inte hans förvåning till nyfikenhet eller glädje, utan till rädsla, och i sin tur raseri."

Hon håller mig fortfarande med blicken, och en ensam tår rinner ner för hennes kind.

"Han kallade mig förhäxad, att jag var farlig för omgivningen."

Hon sänker blicken till Shelby igen.

"Det var när han försäkte döda mig jag märkte att jag kunde skapa barriärer." mumlar hon.

"Det är rätt så användbart att kunna skapa barriärer när alla runt omkring en vill ta död på en." fortsätter hon, och ler ett glädjelöst leende. "Fast det krävs att jag är pigg, för det tar av min energi, så jag kan inte hålla dem för länge."

Ylva har rätat ut några av mina frågetecken, men jag har många kvar.

"Så, alla jagar dig för att den där vargen...?" undrar jag, och väntar på att hon ska slutföra min mening.

"Han har satt ett pris på mitt huvud. Det är ett under att ni inte hört om det."

Det måste jag prata med Derek om...

"Men, om du nu vill hålla folk borta, varför gjorde du ingen barriär när jag hittade dig?" frågar jag.

Ylva rycker på axlarna.

"Jag gjorde en barriär, men du gick igenom den. Jag har undrat HUR ganska länge faktiskt..." hon mumlar den sista delen.

Egentligen kan det inte skada någon att jag berättar för henne, hon har ju sett det jag kan göra...

"Det kan ha haft och göra med att barriärerna tar av min energi, och jag var för utmattat för att göra en bra en." lägger hon snabbt till. "Men du gick igenom den som om det inte fanns någon alls..."

"Jag kan typ... ta mig in i sinnen. Jag vet faktiskt inte varför jag kunde gå igenom din barriär, troligen har det och göra med det." säger jag, med en lite tystare röst, eftersom jag hör hur mammas fotsteg passerar utanför dörren.

"Men, det förklarar fortfarande inte HUR du gjorde det." konstaterar Ylva, och ser upp på mig. Hennes blick är inte lika sorgsen längre, utan snarare fylld med något jag känner igen som hopp.

"Det är för att jag själv inte vet HUR." säger jag, med lika mycket betoning på 'hur' som Ylva.

Åt det fnissar hon.

"Men, vet du när vi ska få ser din POJKVÄN igen då?" säger Ylva, med en lite retsam ton.

Jag känner hur blodet rusar till mina kinder.

"Jag vet inte när vi ska träffa DEREK, men han kommer väll förbi eller något." säger jag och försöker att tvinga ner blodet i kroppen igen.

"Hoppas du eller vet du?" fnissar hon, och jag kan inte låta bli än att räcka ut tungan åt henne.

Jag låter min blick glida över mitt rum, bara för att fastna på nattygsbordet.

"Vi får SMS:a och kolla." säger jag och sträcker mig mot telefonen, utan att få tag i den. Ylva verkar märka mitt misslyckade försök, och plockar upp telefonen och ger den till mig.

"Tackar!"

Jag tar upp min och Dereks chatt. Jag skymmer skärmen lite för Ylva, som försöker ta sig en titt på alla röda hjärtan och fjäskiga meddelanden.

Men trots mitt tappra försök, så verkar hon få sig en titt, eftersom hela henens ansikte får ett ansiktsuttryck som bara säger 'men-gud-vad-söta-ni-är'.

Jag ignorerar henne, och skriver instället ett medelande till Derek.

'Skiftade och klara. Och nu?'

Jag vill inte lägga till några extra hjärtan, mest för att Ylvas ögon är klistrade på skärmen. Jag lägger ner och låser telefonen.

Medan vi väntar på svar, så börjar vi prata om annat. Annat som i skola, föräldrar, med mera.

Det känns som om jag och Ylva har klickat. Som om vi har varit vänner i evigheter.

Och, det känns bra.