Jagad

Ylva

Försiktigt stänger jag den tunga dörren bakom henne, så att hon kan skifta ifred.

Undra hur hon ser ut... Eller vad hon heter?

Jag kommer på mig själv med att stirra på dörren, och vänder bort blicken.

Nej, hon ska få vara ifred, hur lång tid det än tar.

Jag vänder på klacken och stegar iväg en bit.

Det är inte förens då som jag kommer på att Shelby inte är här.

Undra var hon är?

Min fråga går inte obesvarad länge, för snart så skuttar Shelby ut från en närliggande buskage. Rakt framför mig.

Hon viftar på svansen och ser ut som om hon ska börja skälla, men sen slutar hon svänga med svansen och fäster blicken på något strax bakom mig. Hennes öron riktas rakt fram.

Jag följer hennes blick och snurrar runt, bara för att se att det står en tjej där.

En lagom lång brunette, med nästan lysande blåa ögon. Hon har sina armar runt sig, som om hon kramade sig själv. Hennes blick är i backen, och lite av hennes långa hår täcker hennes ansikte.

Kläderna sitter bra på henne, mest för att hon ser ut att ha samma storlek som jag. Vilket bra sammanträffande.

I ögonvrån ser jag hur Shelby rör på sig. Hon förflyttar sig mot tjejen framför skjulet, och ställer sig framför henne. Shelbys svans börjar sakta att pendla mellan hennes bakben, och det tar inte lång tid innan hon stryker sig, likt en katt, mot hennes ben. Tjejen rycker till, innan hon sätter sig mer på huk, och trevande lägger en hand på Shelby. Handen stryker försiktigt pälsen, och för ett ögonblick eller två känns det som om tiden står still. Att det bara är dem två i universum.

Och det får ett leende att sprida sig till mina läppar.

Hur gärna jag inte vill förstöra deras lilla mysstund, finns det en liten risk att mamma har slitit sig från fönstret, och börjat röra sig i huset. Vilket gör att det finns en risk att hon passerar vardagsrumsfönstren.

Jag harklar mig menande, och tjejens huvud riktas snabbt mot mig, som om hon helt hade glömt att jag existerade.

"Vi borde gå in." Säger jag, och nickar mot huset.

Utan att yttra ett ord ställer hon sig upp och börjar gå emot mig, lämnandes en fnysande Shelby på platsen hon stod på.

Under tystnad går vi en stor omväg runt huset, för att mamma inte ska förstå att vi egentligen kom från baksidan.

Vi kommer ut på gatan lite längre upp, och går ner mot huset. Väl där joggar jag upp för trappan, tätt följd av tjejen.

Jag öppnar dörren för henne, samtidigt som mamma kommer ut ifrån köket. Lite för perfekt timing? Eller var det bara jag som såg henne i fönstret?

"Hej! Du måste vara Hannas vän. Jag är Pernilla, hennes mamma. Hon har pratat så mycket om dig!" Babblar mamma på, utan att bry sig om min så kallade väns ansiktsuttryck. En salig blandning av förvåning, rädsla, och överväldigande.

Fast, jag har inte alls pratat om henne?

Min vän harklar sig.

"Um...Hej. Jag är Ylva." Säger hon och sträcker fram sin hand.

Ylva... Vilket fint namn. Det passar henne.

"Trevligt och träffas!" Säger mamma och tar handen.

"Mamma, om du ursäktar så tar jag tillbaka Ylva och går upp." Säger jag påskynndat, och lägger mina händer på Ylvas varma axlar och leder henne upp för trappan.

Mamma mumlar något ohörbart och när jag eskorterat Ylva upp för trappan släpper jag henne.

Hon står kvar och låter mig gå förbi henne, bara för att öppna dörren till mitt rum för henne. Nerifrån hör jag ytterdörren öppnas och stängas, innan ljudest av tassar kommer upp för trappan. Jag låter Shelby gå in i rummet innan jag själv går in och stänger dörren.