Jagad

Förberedelser

Jag känner hur raggen sakta reser sig, allt eftersom jag tar reda på mer och mer om krigsförklaringen, eller, utmaningen.

Hur samma Alpha som ville ha mig död ringde igen, från annat nummer. Hur han har andra flockar med sig. Hur han kommer när solen står som högst.

Vilket, som man skymtar genom molntäcket, inte är alltför långt borta.

"Var är resten av flocken?" undrar jag, när jag känner att jag fått nog av läskiga minnen som ger gåshud.

"De... förbereder sig." svarar Derek, fortfarande med samma vädjande blick.

Hans hundvalpsögon kan inte hålla mig borta, så jag tar det steg som varit mellan oss, och placerar mitt huvud under hans haka.

"Egentligen, vad är det som tynger dig?"

Tro inte att jag är dum, jag ser en splittrad jycke när jag ser en.

"Den här kommer vara större." mumlar Derek, medan jag känner hur min beröring får honom att slappna av. "Och farligare."

Han suckar.

"Jag är helt enkelt orolig för dig."

Jag skrattar lite åt honom. Han, om någon, vet att han inte borde oroa sig för sin Luna, eftersom hon råkar vara ganska mäktig. Det värsta är att jag vet att han vet att han egentligen inte har något att oroa sig för. Fast han gör det ändå.

Hundvalp varning!

Jag knuffar lätt till Derek, vilket verkar få honom att vakna upp ur någon sorts trans.

"Vart ska vi ha Ylva, medan vi andra slåss?"

Både jag och Derek ser bort mot Ylva, som oberört lagt sig ner och spanar ut mot skogsbrynet.

"Jag vet inte," svar Derek enkelt. "Jag vill inte ha med henne på slagfältet, eftersom det är henne dem är ute efter. Fast var vi ska ha henne är en annan fråga..."

Jag nickar lite, eftersom det är ungifär vad jag tänkt.

"Du vet att hon har krafter va?"

En känsla av förvåning swichar förbi Dereks sinne och han skakar på huvudet.

Jag skickar över minnet på natten, eller egentligen morgonen, då Ylva kom. Då hon skapade barriären när vargarna attackerade.

När jag låtit Derek smälta det hela en liten stund, läser jag av han sinne. Han funderar.

"Kan hon skapa barriärer på avstånd?" frågar han, eftertänksamt. Jag knycker på axlarna, jag vet inte.

"Även om hon kan det, kanske vi inte ska använda henne." föreslår jag. "Om de vet att hon skapar barriärerna, listar de nog ut att hon är i närheten. Jag kan inte föreställa mig att hon inte måste se platsen hon skapar en barriär på."

Derek verkar hålla med.

"Nu då?" frågar jag, fortfarande med huvudet under hans haka.

"Jag vet inte. Vi får väll förbereda oss bäst vi kan, och sedan slåss. För reviret, för flocken och för de vi älskar och vill skydda."

"Du vet att det är samma sak vi ska slåss för? Reviret, flocken...?" skrattar jag.

Derek knycker till med huvudet, och rycker lite på sina valpaxlar.

"I början var det inte så." mumlar han, och jag vet att han syftar på mig.

"Nej, men nu är de det." svarar jag självsäkert.

"Och om jag får bestämma? För all framtid."