Jagad

Ängen

Ängen.

Den nya mittpunkten i reviret.

Eller, nya och nya. Sedan det gick upp för Tori att jag och Derek är en grej, så har det varit mittpunkten.

Där alla tränar, umgås leker.

Men, just nu är det ingen lek. Det är ganska blodigt alvar.

Puman går strax bakom mig med hennes huvud nära marken. Hon vägrar möta min blick när jag tittar till henne, men följer ändå efter mig när vi smyger genom skogen. Det är tyst och ganska mörkt i skogen, eftersom månen blåst i moln i det mulna vädret.

Jag kan fortfarande inte riktigt greppa varför hon är här.

Alltså, hon är ju här för att hon troligen blev jagad av varulvarna i reviret bredvid, men jag är egentligen inte den som tar förhastade slutsattser.

Eller, har jag redan gjort det?

Jag leder ju henne till flockens mittpunkt. Om hon är utsänd av någon för att göra något mot flocken, så är hon omedvetet på väg till det mest sårbara stället på reviret.

Fast, vi har inga direkta ovänner, inte sedan Sirdir. Och, med Maki-flocken har vi redan slutit fred. För länge sen.

Därför är jag ganska bekväm med att leda det stora kattdjuret till revirets mitt. Hon behöver skydd, någon som försvarar henne mot de som jagade henne.

Även om det kanske inte var varulvar från det angränsande reviret som jagade katt.

Nu måste jag bara komma på ett sätt att få Derek i samma tankar som jag...

Men, det tar vi då.

Vi tassar ut mellan träder och kommer ut på ängen. Gräset är inte riktigt grönt än, utan har en torr och gul färg. Eftersom det inte var så många veckor sedan snön försvann så är gräset sumpigt, och allmänt fuktigt och lerigt.

Jag känner hur osäkerheten kommer till den becksvarta katten, och hon gör halt.

"Det är okej. Inget farligt." försäkrar jag i min länk med henne. Mina ord verkar inte ha så stor inverkan.

Puman sväljer och tassar ikapp de steg jag hunnit före.

Och nu?

Vad ska jag göra nu?

Jag vet vad jag borde göra... Men det kan vänta?

Nej, det kan det inte.

Jag vrider på huvudet och vänder min blick mot katten.

Hon vrider snabbt bort blicken.

Jag tror inte att hon kommer att klara av ett möte med Alphan. Inte om han smäller och blir arg.

Men, han kommer troligen att smälla i vilket fall som helst. Särskilt nu när jag lätt in en stor katt med osäkra avsikter.

Jag skakar på hela mig, och pälsen blir alldeles fluffig. Något måst jag göra.

En bruten kvist förstör den idylliska tystnad vinden skapat.

Jag känner hur pumans puls går upp av rädsla.

Min puls går också upp, och adrenalin fyller mina ådror.

På mindre än en sekund är länken med puman bruten och ett snabbt sökande efter sinnen påbörjat.

Och slutfört.

I skogsbrynet där vi kom ifrån står uppskattningsvis sju vargar, med en stark och främmande lukt över sig, likt en tjock dimma.

Omedvetet åker mina läppar upp och blottar min rad med vita tänder, samtidigt som ett lågt och dovt morrande kommer ut ur min strupe.

På nya hastighetsrekord tar jag mig in i deras egna länk.

"Var kattskrället tvungen att gå in i Tori reviret?!" muttrar någon av medlemmarna. Det är en mörk stämma, troligen en man.

"Du har sagt det nu! Varför är du så sur över det från början?" utbrister en annan varg. Det är också en hane, men han låter yngre.

"Martin här, påstår att den här flocken har seriösa problem och har en bindgalen Omega som skyddsling." förklarar en annan varg, som säger det som om han förklarade att spökhistorier inte var på riktigt för en femåring.

"Och det ska ni få smaka på." morrar jag för mig själv. Dessutom är jag ingen Omega längre...

"Vem var det? Olivia, var det du?" frågar vargen som påstod att jag var bindgalen.

Vänta... Sa jag det där ut i länken? Vilket geni du är Hanna! Bra jobbat!

"Va? Nä! jag låter inte sådär. Så ung är jag inte, hur gärna jag än vill det Andreas!" utbrister en kvinnoröst. Hon låter som om hon är över trettio.

Det var en tjej med bland alla killar!

"Men vem var det då!?" ryter Andreas förtvivlat.

Jag undrar vad de andra tre vargarna i länken gör, eftersom de är så tysta.

Ett ängsligt rytande avbryter mina tankar.

Jag tittar upp, bara för att se tre vargar komma dundrande över ängen, morrande och med blottade tänder.

Där är dem...