Days to Christmas | x-mas special

4 december

Martinus perspektiv
Trofors
måndag 17.28

Skolan idag var tråkig. Satt hela tiden och tittade ut i snön och tänkte på henne. Hon var så vacker.

"Euy, Martinus! Vad har hänt? Du är jättedeppig" kommer Marcus in och säger. "Nej, inget har hänt! Lite trött bara" svarar jag honom och han ger mig en skeptisk blick.

"Mikael är här, det är mat" säger han och jag nickar. "Kommer snart" svarar jag honom. "Det är mat, nu" lägger Marcus till. Jag skrattar och nickar smått innan jag reser mig upp för att gå ner till köket.

Med tassande steg hoppar jag ned för trappen, hack i häl Marcus. Ett stort leende sitter klistrat på mina läppar när jag närmar mig köket. "Mikaeel" säger jag när jag får syn på min pappas bästavän. "Hej Martinus! Hur är läget? Marcus säger att du är deppig?" frågar han och jag ger honom en nervös blick. "Nejdå, allt är lugnt" svarar jag och ger honom en kram.

"Men du Micke, jag hörde att kärlekslivet börjar blomstra upp för dig" säger pappa skojsamt till Mikael och han nickar stolt. "Svensk, hörde jag också" säger han och Mikael nickar. "Ja, hon är svensk, bor i Sverige tyvärr" svarar Mikael och både jag och Marcus fnissar och tittar på varandra. "Har hon några barn?" frågar pappa och Micke nickar. "En dotter" säger han och det stannar till i mitt huvud. Kan Mikaels nya brud vara mamman till tjejen jag träffade igår?

"Är ni ihop?" frågar Emma äcklat och alla skrattar åt hennes barnsliga kommentar. "Det kan man väl säga" svarar Mikael och Emma visar ett ointresserat ansikte. "Say no more" säger Emma och skuttar ut från köket. Alla i köket visar ett häpet och förvånat ansiktsuttryck innan vi alla brister ut i skratt. "Ja, Emma häpnas man av varje dag" säger mamma som plötsligt kommer in i rummet.

Hon ger Mikael en kram innan hon ställer sig vid en stolsrygg. "Ja, varsågoda och sitt! Maten är nog kall nu" säger hon och skrattar. "Martinus, hämtar du Emma är du snäll" ber mamma mig och jag nickar lydigt.

Jag går ut ur köket och upp i trappen där jag hittar Emma sittandes. "Hej Emma" säger jag och hon her mig ett blygt leende. Jag sätter mig bredvid henne och lägger arm på hennes rygg. "Hur är det?" frågar jag och hon rycker på axlarna.

"Jag bara funderar lite" säger hon och jag ger henne en frågande min. "Vad funderar du på då?" frågar jag och Emma ser tveksam ut. "Dig.. Och Marcus" säger hon tillslut. "Varför gör du det?" frågar jag och hon rycker återigen på axlarna. "Ni kommer också bli kära" svarar hon och jag rynkar ögonbrynen. "Ja, det är väl bra?" frågar jag men Emma skakar på huvudet.

"Då kommer ni glömma bort att ni älskar mig" viskar hon och låter en tår sakta singla ner för hennes kind. Jag är snabb med att torka bort tåren och krama om henne. "Emma, vi kommet ju aldrig sluta älska dig! Du är ju vår lillasyster! Vi kommer alltid älska dig, du kommer till och med tycka att det är jobbigt när du bli äldre" svarar jag henne. Hon ger mig en förvånad blick och jag ler milt mot henne. "Kommer ni alltid älska mig?" frågar hon och jag nickar.

"Bra" svarar hon sedan och kramar om mig. Jag besvarar hennes kram men drar sedan ifrån. "Kom, det är ju mat" säger jag och ställer mig upp. Emma tar tag i min hand vilket för att jag säger mig igen.  "Är du kär i någon?" frågar hon och jag stelnar till. "Ne-ej" svarar jag stelt och Emma ger mig en misstänksam blick.

"Vem var tjejen du pratade med igår?" frågar hon och jag skrattar smått. "Hur kommer det sig att du vet allt?"frågar jag och hon rycker på axlarna. "Vem var det?" frågar hon sedan och då är det min tur att rycka på axlarna. "Har aldrig sett henne förut" svarar jag henne och hon her mig ett leende. "Var hon fin?" frågar hon och jag känner hur mina kinder inte längre är min normala hudton utan rödblommiga. "Ja" svarar jag enkelt ställer mig upp och hoppar ned för trappan. "Henne kan du bli kär i" säger Emma efter mig och jag skrattar.

Noelles perspektiv
Stockholm
måndag 21.57

4 december 21.57 måndag

Kära dagbok,
killen jag mötte igår hade bruna intill svarta ögon. Så fort han log, blev de svarta, men när han var avslappnad var de mörkbruna. De va jättefina. Faktum är att jag inte slutat tänka på honom och hans ögon.

Idag i skolan började Linus prata med mig. Konstigt jag vet. Vi gjorde slut för mer än ett år sedan, och just idag börjar han snacka med mig igen. Idag av alla dagar.

Som att han är avundsjuk för att jag pratade med en kille igår eller något. Men det kan inte han veta, eftersom det var i Norge. Och inte i dystra Sverige.

Oavsett varför han pratade med mig, dissade jag. Hehe.. Jag hade ingen lust att prata med honom, så jag bara gick därifrån.

Imorgon när jag skriver hoppas jag att jag har lyckats få reda på vad killen heter, så jag kan skriva det. Hejdååå

xoxo Noelle

Lite besviken på det här kapitlet... Men ajaaaa! Hoppas ni får en bra dag i skolan! Själv mår jag inte alls bra, så jag blir hemma.. :(

Puss på er