Days to Christmas | x-mas special

18 december

Noelles perspektiv
Stockholm
måndag 07.49

"Killar vi ses senare då, jag måste dra till skolan nu" ropar jag till de två tvillingbröderna som fortfarande ligger kvar på sina madrasser på mitt rum.

De orkade aldrig gå upp idag när jag skulle till skolan. "Hejdå, ha en bra dag" ropar Martinus tillbaks och jag skrattar tyst. "Tack" ropar jag tillbaka.

Jag kliver ut ur trapphuset och går sedan ner för trapporna. Linus har försökt ringa mig hela helgen. Jag ska låtsas som ingenting nu under förmiddagen, men ikväll under föreställningen. Då jävlar, rent ut sagt. Fast, jag har inte planerat något än, så jag får väl improvisera lite. Det klarar jag väl.

10.27

"Euy, Noelle!" ropar Linus bakom mig och jag vänder mig snabbt om. "Ja?" svarar jag frågande. Han tittar på mig förvirrat innan han harklar sig. "Varför har du undvikit alla mina samtal, snaps, sms och allt?" frågar han och jag rycker på axlarna.

"Min telefon har varit på lagning" svarar jag kort med ett leende på läpparna. "Men, jag såg på snapkartan att du var hemma, och var inne på snap hela tiden typ" säger han och jag hostar till lite.

"Jaja, den va på lagning.. Ooooch, jag måste gå! Ses på julpjäsen!" yttrar jag innan jag vänder på klacken med ett brett leende. Han mumlar något och jag fortsätter att gå.

"Sofija! Chantelle!" ropar jag på mina brunetta bästa vänner. Dem vänder sig om och ger mig breda leenden. "Heej Noelle!" utbrister dem i kör och dem går fram till mig. Vi ger varandra en stor kram och Chantelle kollar allvarligt på mig.

"Vad har hänt? Varför är du så glad?" frågar hon och jag fnissar tyst. "Martinus gillar mig, och jag gillar honom" svarar jag tyst och både hennes och Sofijas hakor faller ner till marken.

Jag skrattar vilket gör att även dem börjar skratta. "Jaha, du skojade" säger Sofija och jag skakar på huvudet. "Nej? Jag skojar inte" svarta jag henne och återigen faller hennes haka till marken.

"Men han dissade väl dig för någon annan brud?" frågar Chantelle och jag skakar på huvudet. "Det var Linus som hittade på" säger jag och blickar bort mot Linus och hans kompisar. "Omg, va?" mumlar hon och jag nickar. "Funderar på att skämma ut honom rejält ikväll, vad tycker ni?" frågar jag och de två tjejerna nickar.

"Eller va, vänta!" börjar Sofija och Chantelle tar över meningen. "På julpjäsen?" säger hon och jag nickar. "Omg, alla på skolan kommer se den!" säger hon med handen över munnen. "Precis!" säger jag och ger dem ett leende innan jag går där ifrån.

17.50

"Okej hörni!! Vi går ut på scen om tio" säger vår teaterlärare och jag ger Linus ett leende. "Nervös?" frågar han och jag skakar smått på huvudet. "Lite" svarar jag och han nickar. "Det kommer gå bra" säger han och jag nickar leendes mot honom. "Jag vet" svarar jag och han ger mig en mild blick.

"Är du nervös?" frågar jag och han skakar på huvudet. "Inte alls" svarar han och jag nickar. Men det borde du Linus... Du borde verkligen vara nervös.

18.27

"Du har alltid funnits där" säger Linus och han går närmre mig. Jag tittar snabbt ut över publiken för säkert tjugonde gången. Marcus och Martinus sitter på sina platser och jag vänder bort huvudet mot Linus igen.

Han är endast en meter ifrån mig och det är nu det ska hända. Vad ska jag säga? Vad ska jag göra när jag pratat klart? Ska jag springa? Det här är inte genomtänkt, tänker jag innan Linus tar mina händer.

"Det kommer alltid vara du" säger han och jag skakar på huvudet. Han kollar förvirrat på mig och jag skakar på huvudet. "Vad gör du?" väser han fram.

"Der kommer vara jag i någon månad, sen kommer du kasta iväg mig som en vante!" svarar jag honom och ett skratt rör sig i publiken. Vissa har börjar busvissla med Linus bara står där. Väntar på att få höra det jag har att säga.

"Eller hur var det?" frågar jag honom och han stammar fram något ohörbart. "För visst är det så?" frågar jag och han rycker på axlarna. "Va?" frågar han oförstående om vad jag menar.

"Visst är det så att jag legat runt med alla killar?" frågar jag och han backar ett stag ifrån mig. "Eller?" frågar jag inte fått något svar. "Ne-nej" stammar han fram och jag ge publiken ett leende.

"Högre kan du!" säger jag och han skriker nej. Ett brett leende tar plats på mina läppar när jag känner hur scenen skakar. Publiken applåderar, stampar med fötterna och busvisslar. Jag vet inte varför. Jag har inte sagt något bra.

"För vem var det egentligen som låg runt?" frågar jag publiken och går samtidigt runt Linus. Folk börjar peka på Linus oh jag skrattar tyst.

"Inte för att det här är rätt hörni! Det här är sjukt fel! Att jag gör så här! Men skulle du vilja att någon sprider flaska rykten om dig Linus?" frågar jag och vänder mig mot honom.

Jag rätar till micken, eller myggan som det kallas samtidigt som jag väntar på ett svar från Linus. "Ne-ej" stammar han fram och jag ger honom ett leende. "Bra!" säger jag och går därifrån.

18.43

"Du var grym!" ropar Marcus och jag slänger mig runt hans hals. "Taack! Jag hade inget planerat, improviserade allting och det blev bara en massa smörja egentligen!" svarar jag honom skrattandes.

Fler och fler samlas runt omkring mig. Dem ger mig klappar på ryggen, kramar och säger att jag var duktig som sa ifrån. Många frågar om bild av Marcus och Martinus, men det för mig inget. Jag är hyfsat van.

18.59

"Du var jätteduktig" säger Martinus och jag kramar om honom. "Tack Martinus!" svarta jag honom och han ger mig ett blygt leende. Vi är på väg hemåt. Marcus går några meter framför oss och pratar i telefon.

Martinus arm snuddar min då och då. Han stannar upp, vilket resulterar att jag gör detsamma. Jag fnissar till och han kollar djupt in i mina ögon.

"Jag gillar dig verkligen" säger han och mina kinder hettas upp en aning. "Jag gillar dig med" svarar jag. Han böjer sig ner en aning och innan jag vet ordet av det ligger hans läppar tätt emot mina.

18 december 20.27 måndag

Kära dagbok,
idag skämde jag ut Linus! Äntligeeeen! Många gav mig komplimanger, men jag tyckte inte att det gick så bra.

Folk busvisslade och stampade med fötterna under min lilla utskällning. Det var en ganska mäktig känsla.

Nu till det roliga... —> Martinus kysste mig på vägen hem. Han gjorde faktiskt det. Det är sjuuukt hur mycket Martinus faktiskt betyder för mig.

Men kan det funka mellan oss? Vi bor inte ens i samma land..

xoxo Noelle

Hade förväntningar på att det här kapitlet skulle bli bättre men neeeej såklart inte!

Jag glömde till och med att skriva och nu 22.19 kom jag på "oj shit!! måste ju skriva!!"

Jag hoppar hoppas hoppas att ni gillar det! Godnatt, älskar er!! ❤️❤️