Days to Christmas | x-mas special

9 december

Martinus perspektiv
Trofors
Lördag 12.58

"Martinus älskling, kan du snälla duscha! Du vill väl inte lukta illa ikväll?" säger mamma och jag skakar lite på huvudet. Jag var supernervös för ikväll. Det var inte en vanlig middag tillsammans med Mikael. Utan det var en middag tillsammans med Mikael och hans nya och sedan hennes dotter. Noelle.

Jag undrade om Noelle också var nervös. Jag tror att hon är det. Eller hon kanske inte ens vet att det är jag och min familj som ska komma. Hon kanske inte ens minns mig. Jag kanske suddades ut ur hennes minne så fort vi sa hejdå till varandra.

Och det bästa med alltihop är att hon inte visste vem jag var. Hon vet nog inte ens vad jag heter. För dum som jag är glömde jag under vår lilla pratstund berätta mitt namn. Men hon frågade inte om det, hon kanske inte brydde sig. En tjej som henne borde ha de flesta killarna efter sig. Hon kanske inte ens är singel.

17.49

"Måste man vara finklädd?" frågar jag pappa som kommer in i mitt rum. "Nej, det där blir bra!" säger han och pekar på mina svarta byxor och min militärgröna hoodie. Han ger mig ett leende och går sedan ut ur rummet.

"Marti-" börjar mamma innan hon kommer in i mitt rum. "Vad har du på dig?" frågar hon och jag suckar. "Ser du inte det? Vart är dina glasögon?" frågar jag skojsamt och mamma ger mig ett leende. "Martinus, byt om" säger hon och jag suckar. "Till vadåå?" stönar jag irriterat och mamma pekar på min garderob.

"Marcus!" ropar mamma och Marcus kommer snabbt in på mitt rum. "Vad är det?" frågar han och mamma stirrar stumt på Marcus kläder. "Nej, vet ni va.. Ni får faktiskt ha vad ni vill på er!" säger hon och både Marcus och jag ger varandra ett leende.

Vi går ner till hallen och inspekterar oss själva i spegeln. "Najs brorsan" säger han till mig och petar in en armbåge i sidan på mig. Jag skrattar till och ger honom en irriterad blick genom spegeln. "Nej men du ser inte heller så dum ut" säger jag och lägger en armbåge över Marcus axel.

"Ska ni inte säga något om mig också?" frågar Emma som kommer in i hallen. "Jo det är klart" säger Marcus. "Du ser jättefin ut Emma!" lägger jag till. Hon skiner upp i ett leende och skuttar glatt fram till hennes krok där jackan hänger. Hon trär på sig jackan och jag och Marcus inspekterar henne fortfarande.

Vi går ut från vårt hus och går sedan förbi tre andra hus innan vi svänger in på en välkänd uppfart. Det knyter sig i magen och jag möter Marcus blick. "Äsch, ta det lugnt brorsan! Vi träffar tjejer varje dag!" säger han och jag skakar på huvudet. "Inte sådana som henne" säger jag och Marcus ger mig en knuff i armen.

Jag knuffar tillbaka vilket resulterar att vi båda ramlar ner i en snödriva precis vid ingången. "Marcus" säger mamma. "Martinus" säger pappa. Dem ger oss onda ögat och vi bara skrattar. Jag slänger en snöboll på Marcus huvud och han flinar mystiskt. Helt plötsligt känner jag hur jag får en snöboll i håret och jag stelnar till.

Det smälter och rinner sakta ner i nacken. Jag ryser och skakar automatiskt på huvudet. Mamma och pappa vänder sig mot oss och vi kliver klumpigt upp från snödrivan. Jag ger mamma och pappa ett leende innan jag ställer mig bakom dem.

Noelles perspektiv
Trofors
Lördag 18.02

"Dem borde komma snart" säger Mikael och jag nickar nervöst på huvudet. Mamma ger mig en klapp på ryggen och frågar sedan om jag kan gå och hämta en extrastol i gästrummet. Jag nickar och går lydigt mot gästrummet. Ringklockan fyller husets alla tysta rum och jag fryser snabbt till. Dem är här.

Jag lyfter upp stolen och börjar gå ut till matsalen. Jag ställer ner stolen på gaveln och går mot hallen för att hälsa. Nervöst närmar jag mig hallen och kan höra skratt och röster. Det första jag ser är mamma som kramar om någon annan i mammas ålder. Jag ger henne ett leende och hon skiner upp.

"Heej! Du måste vara Noelle! Trevligt att träffa dig, jag är Gerd Anne" säger hon och kramar om mig. Jag kramar artigt tillbaka henne och har samtidigt ett brett leende på läpparna. "Hej, jag är Kjell Erik, men kalla mig bara Kjell" säger en man i Mikaels ålder och jag förstår snabbt att det är Mikaels bästa kompis.

Jag ser hur två killar blygt står bakom sin familj. En liten flicka står framför dem och jag ger henne ett leende. "Hej Noelle, jag är Emma!" säger hon och jag fnissar smått. "Hej Emma!" säger jag och hon sträcker sig upp för att kunna krama om mig.

Näst på tur är det killarna, en av dem Martinus. Mina kinder hettar till och jag ger de båda killarna blyga blickar. "Marcus" säger en av killarna och jag ger honom ett leende. "Noelle" svarar jag honom och han kramar om mig. "Jag vet" viskar han sedan och jag fnissar smått.

Marcus går förbi mig och nu är det bara jag och Martinus kvar i hallen. "Hej" säger jag blygt och killen framför mig ler. Han har på sig en militärgrön hoodie med svarta byxor. Hans hår är rufsigt och blött, men riktigt snyggt.

Han drar in mig i en kram och jag kan inte rå för att skratta tyst. "Martinus" säger han och jag nickar. "Jag vet" säger jag och ger honom ännu ett leende. "Varför berättade du inte vad du hette först?" frågar jag intresserat och han rodnar.

"Jag blev distraherad av dig" säger han samtidigt som han kliar sig i nacken och tittar ner på sina svarta vinterskor. "Same" säger jag och rodnar lite jag med. Vi går ut till dem andra i köket och sätter oss för att äta middag.

9 december 23.58 lördag

Kära dagbok,
nu har familjen Gunnarsen gått hem och äntligen har jag fått träffa Martinus igen! Han var så härlig, hela hans familj var det! Vi ska ses imorgon igen för att vi hade det så kul ihop.

Jag tror att vi skulle ha snöbollskrig, Emma och jag mot Marcus och Martinus. Det kommer bli superkul ju!

Både jag och Martinus har varit lite tysta under hela kvällen, men Marcus och jag har klickat superbra!

Nu ska jag sova för jag ska träffa Emma, Marcus och Martinus redan vid nio imorgon, så vi verkligen hinner vara innan jag vid nittontiden ska hem igen ;(

xoxo Noelle

Äntligen har de träffats igeeeen!!!