Te amo Omar

Part 32

Diego. Diego. Diego. Namnet som ekar i mitt huvud. Det känns som att han är den som drogat ner Omar. Min värsta fiende, han som våldtagit mig, han som slått ner Omar men också han som Omar slått ner själv. Nu låg min älskade Omar i djup sömn, min älskade, älskade... Omar. 

Min ilska hade ju försvunnit när tragedin skett, från ilska till oro. Felix, han som hade gjort så att Omar svimmat, ser extremt skyldig ut och visst kan man skymta en tår under hans öga? Han märker min iaktagelse och suckar djupt, torkar bort tåren och biter ihop. Självklart är han minst lika orolig som mig. Sonia, som sitter bredvid mig på den vita divansoffan kollar oroligt på den tickande väggklockan. Självklart hade läkarna låtit oss vänta i det så kallade väntrummet, medan de själva vakat över den sovande Omar. Sonia ser på mig med allvarlig och orolig min. Just då öppnas den vita dörren som leder till avdelningen Omar ligger på. En kvinnlig läkare med fyrkantiga glasögon kommer ut med ett glatt leende på läpparna. Det röda läppstiftet hade kletats ut lite på hennes vita tänder. Varför så glad? Det kan ju bara betyda en sak!

"Omar har vaknat, ni kan få hälsa på honom nu!" säger hon på snabb spanska. Sonia reagerar snabbt, eftersom att hon självklart kan sitt modersmålsspråk väldigt bra. Sonia hoppar upp ur soffan och går snabbt mot dörren, jag hänger på. Felix, Oscar och Ogge kommer sekunden efter. Snart står vi alla och ser på den nyvakna trötta, svaga människa som ligger i sjukhussängen. OMAR!

"Har ni saknat mig?" säger han och ler. Läkarna hade gett en spruta till Omar, för att motverka marijuanan. Vilket resulterar i att Omar är sig själv igen, men kommer han egentlgen ihåg vad han sagt till mig?

"Omar!" ropar jag och springer fram och sätter mig på sängskanten. Han tar min hand och kramar den hårt.

"Förlåt..." säger han och kollar först på min hand, men sen direkt i mina ögon. Jag ler och kramar om min älskling. Sonia kommer såklart fram efter några sekunder och sätter sig på den andra sängkanten, alltså på andra sidan om sängen. Oscar, Ogge och Felix ställer sig framför sängen. 

"Åh Omar!! Jag trodde att vi skulle... förlora dig! OMARRR Omaaaar.." gråter Sonia ur sig på spanska. 

"Hahah chilla!!." han släpper mig och ger istället sin kära moster en kram. 

"Så... när får du åka hem då?" säger Oscar lite spontant. 

"Har faktiskt, ingen aning..." svarar Omar och fortsätter krama sin moster. Gud vad söt! Jag reser mig upp från sängkanten, och bestämmer mig för att använda spanskakunskaperna till att fråga en sköterska om hon vet när Omar kan få åka hem. Jag lämnar rummet och fortsätter ut genom korridorerna. In i väntrummet där jag och resterande för bara några minuter sedan väntat på besked. Nu sitter någon kille, jag faktiskt känner igen där. Diego.

När han ser mig lyser han upp och reser sig från stolen. Går fram till mig och konstigt nog.. ser han orolig ut.