Te amo Omar

Part 35

(SPELA "MY ELECTRIC OYE COMO VA" av The Salsa Brothers)

"JAA!!!!!!" skriker jag när jag lägger på samtalet. Jag hoppar upp och ner i min säng, i mitt rum efter att ha fått reda på att Omar kommer tillbaka om bara en vecka. Fem veckor tidigare än planerat. 

Milla blir smittad av min glädje och följer mina utrycksfulla hopp. Jag får fjärilar i magen och kan inte sluta tänka på att Omar faktiskt ska bo här nu. I hela tre månader skulle The Fooo ta en välförtjänt semester! Inga repningar och inga konserter. Det leder till att Omar är min, bara min i 3 månader. 

Milla viftar glatt på svansen när hon ser mig så glad och ett gällt skäll hörs från hennes lilla mun. Delad glädje är dubbel glädje, som man brukar säga.

Det var ju bara några timmar sedan jag satt bakom skolbänken och saknade denna Omar. En irriterande Diego bredvid mig gör ju inte saken bättre. Jo, efter mattelektionen hade han forsätt sitt flörtande med alla möjliga ord och gester. Nu ska Omar börja i min klass dessa 3 månader, i samma klass som Diego dessutom. Hur det ska gå? Ja, det återstår att se... Antar jag. 

Jag drar en djup suck och ser ner på min lilla hund igen. Jag upptäcker att jag fortfarande står upp i min säng och sätter mig genast ner istället. Då hoppar Milla upp i mitt knä och slickar mig på näsan.

"Vill du gå på promenad?" frågar jag en henne. Hon förstår såklart inte vad jag säger med ordet "promenad" känner hon igen och hon viftar glatt på svansen. Jag lyfter ner henne till marken och går fram till min vita byrå. Öppnar den översta lådan och tar fram det cerisa kopplet med tuffa nitar på. Jag knäpper fast karbinhaken i halsbandet som Milla redan har på sig, ett halsband som matchar kopplet med nitar. En chihuahua med attityd helt enkelt.

Jag tar upp henne i min famn och går ner för trappan och ut genom dörren. "ADIOS" ropar jag efter mig. Jag lyfter ner Milla och låter henne gå på egna små ben. Det är kväll, runt 19 och det är lite halvmörkt. Vi går mot stranden via strandpromenaden, en lite längre väg som leder mot havet. Jag och Omar brukar alltid gena genom skogen. Det kom inte ens på fråga, aldrig att jag skulle vilja gå den vägen "ensam". Strandpromenaden är en sandtäckt väg med bra upplysning. Palmer växer utmed vägen och det är oftast turister som tar denna väg. Jag ser mig omkring, ingen människa så långt ögat kan se. Vi går lugnt mot stranden i vår egen takt, efter en halvtimme är vi nere vid vattnet. Milla hoppar glatt i, så långt att tassarna blöts men när en våg kommer flyr hon tillbaka. När vågen drar sig tillbaka, så springer hon ut igen. Så håller det på...

"Kom nu, idiot.." mumlar jag till den nyfikna lilla varelsen som lämnar sitt nöje för min skull. Jag sätter mig på en stenbänk. bredvid en kiosk som stängts för dagen. Bortsett från två pensionärer som går hand i hand utmed stranden, och någon mamma med barnvagn så är det helt tomt. Det är helt tyst... För tyst. 

"Hola babee..." jag hör tre bekanta röster bakom mig och ryser till. Inte dem.