Te amo Omar

Part 1

Sexton år. Äldre är jag inte, men jag har drömmar och mål. Det är det som driver mig till att som sextonåring söka som utbytesstudent till Venezuela.

Jag har två stora drömmar i livet, det ena är att tillbringa resten av mitt liv i ett spansktalande land och lära mig språket till 100%. Det skulle jag ju knappast kunna genomföra. Jag skulle säkert sakna min familj för mycket, men är kanske drömmar viktigare än familjen? Jag bara rös av tanken. Så var det ju självklart INTE.

Jag påmindes av att jag i och för sig om bara 4 dagar skulle tillbringa ett år ifrån de jag älskade mest. Min familj.

Ett år är är dock bara 365 dagar, 8760 timmar.... Hela livet är betydligt längre.

Hur som helst, min andra dröm med livet är att hitta den rätta killen. Han med DET. Vem han är vet jag inte. Det jag vet är att han finns därute, någonstans.

Jag känner hur det vibrerar i min ficka. Det är min guldfärgade iPhone 5s, jag tar upp den ur fickan och beundrar det vackra skalet. Ett Chanel skal. Det är i vitt ''glas'' med diamanter utformade i ett cc. Jag klicka fram kikmesset jag hade fått, det är från Clara. Min galna och blonda, men bästa kompis.

''Kan vi inte göra något typ? Du åker ju snart... <3''

Jag svarade så snabbt mina fingrar kunde...

''Jaaa!! <3 kom hit da!!!!''

Clara is typing...

Pling

''Jag kommer direkt!!!!!!<3''

Precis som hon skrev, hon kom direkt, efter 3 korta minuter kom hon inrusade

i mitt hus och jag blev bokstavligen livrädd.

''VANNE DU MÅSTE FAN KOLLA PÅ DET HÄR!'' skriker Clara och kastar sin mobil på mig. Som tur är fångar jag den lätt och klickar sedan igång youtube videon Clara vill visa mig.

På skärmen står det fyra killar. Som dansar. Sjunger. Allmänt begåvade, men inte min typ.

''Asså kolla vanne, de är att dö för....De heter The Fooo. Kolla han, Omar heter han...''jag ser hur Clara drömmer sig bort. Det gör hon alltid när hon tänker på killar. Särskilt kända sådana. Själv gillar jag den lite mer vad ska man säga mindre dryga killen som INTE är känd. A normal guy.

Kändisar är enligt mig alltid dryga.

***

De sista dagarna i min hemstad Göteborg flyter på. När min stora resväska är packad drar jag en djup suck och tittar mig själv i spegeln som finns i mitt rum. Vem är jag? Jag ser en tjej med ovanligt fint hår. Lockigt, blont och långt. Smal midja, ganska små bröst. Lite kurvig. Jo, jag är nog enligt andra ganska snygg men själv kunde jag inte intala mig själv att jag är det.

Min familj är ju rik.

Min pappa är vd på ett stort företag, det är han som ska betala mina dyra studier det kommande året. Utan honom skulle inte jag fått den här stora chansen, att kunna klättra mot mina drömmar.

Jag sätter mig på sängkanten, nu är det bara 2 timmar kvar innan jag sätter mig i bilen mot Landvetter.

Nervositet finns det mycket av.

Jag känner hur min lilla chihuahua Milla, hoppar upp i mitt knä. Hon ska i alla fall åka med. Min lilla hund.

Hon är en beige och renrasig chihuahua jag fick på min fjortonårsdag. Det var en av de bästa dagarna i mitt liv. Nu sitter hon i mitt knä drygt två år senare och vet inget om

att hon om bara några timmar kommer sitta på ett flyg till Venezuela.

Det är knappt så att jag själv fattar det.

***

Jag bär med mig min superstora lyxiga rosa resväska ner för trappan. Eller snarare släpar... Som tur är kommer min fina storebror och hjälper mig. Muskler hade jag ju inte direkt.

Han bara skrattar och tar väskan ur mina händer. Sen bär han lätt min väska på två fingrar ner för trappan.

Jag skuttar efter med lilla Milla efter mig. Min storebror, Josef, har som motsats till mig mörkbruna ögon, medan jag har blåa. Hans mörkbruna hår sticker fram under hans röda snapback. Han är ganska lång, 180 cm, 18 år, och om du frågar mig riktigt snygg. Han är min bror och min bästa vän.

Jag lyfter upp lilla Milla som för övrigt har en rosa T-shirt på sig med texten ''I love mum'' på. Sen följer jag efter Josef ut till hallen där han parkerar min resväska.

I hallen väntar min mamma, min pappa och min lillasyster Zara som bara är fem år. Jag var överlycklig när hon föddes, känslan av att vara storasyster var en speciell känsla jag inte glömmer. Hon är faktiskt ganska lik mig, vi har samma ögon. Som vi har ärvt efter pappa. Hon har blont hår men som till skillnad från mig är helt rakt.

Jag får tårar i ögonen när jag ser mina föräldrar, min mamma & min pappa stå och gråta.

''Du har växt upp så fort...'' gråter mamma ur sig. Jag kramar henne länge och gråter tillbaka. Sedan gör jag likadant med pappa. Det blev ett riktigt gråtkalas innan min bror tog min väska och drog ut den till bilen, medan jag bärandes på Milla satte mig i passagerarsätet i hans svarta Volvo. Ibland är det bra att ha en brorsa med körkort.

***

Va tycker ni? Gilla och kommentera så får ni ett nytt kapitel imorgon.