Te amo Omar

Part 34

"Det här är Diego, han är ny här och nu får ni vara snälla mot honom.." vår lärarinna babblar på och Diego står bredvid henne ointresserat. Han har händerna i sina jeansshortsfickor och hans röda keps är bakåtvänd. Ett tuss av svart hår sticker ut genom det lilla hålet på kepsen och resten av håret döljs under. Han har ett vitt urringat linne som nästan visar hans magrutor och så har han vita converse som matchar till. Om jag måste erkänna, så är han ganska snygg. Särskillt de där mörka bruna ögonen, med de täta svarta ögonfransarna som liknar Omars. Han är faktiskt väldigt lik Omar, bara längden och ansiktsformen som skiljer dem. Diego är nämligen minst 1 dm längre än Omar och hans käkben är inte riktigt lika tydliga.

Jag skulle aldrig vilja vara i Diegos armar dock, jag vet vad han gjort och vad han vill göra med mig. Han är en player, en äcklig och ofräch badboy som ligger med flera tjejer i veckan. Statuskåt. Vidrig. Det är något med honom som ändå ger mig ett drag till honom, innerst inne är jag nog störtförälskad men min fysiska kraft hatar honom. Jag vet vad Omar tycker om honom, jag tycker samma. Jag vet vad Diego gjort mot mig, utnyttjat mig. Han är hemsk.

"Diego, du får sätta dig vart du vill." säger lärarinnan efter ett långt tal, Diego suckar och alla tjejerna ser nästan maniskt på honom. Jag ser på platsen bredvid mig och upptäcker att den tyvärr är tom. Det leder till att Diego tar den platsen och jag måste tillbringa 60 minuter med honom.

Diego sätter sig så närma mig som möjligt, vilket gör att jag inte kan koncentrera mig på mattetalen. 

"Hola señorita.." viskar han i mitt öra. Jag ryser till och hans mintiga andedräkt gör mig upphetsad. Jag skakar av mig känslan, men den kommer bara tillbaka. Han drar av ett blont hårstrå från mitt huvud och jag rycker till. Han studerar det noga och luktar på det. Jag ser på honom med irriterad min och fortsätter med nästa mattetal. Då blir jag avbryten igen, Diego klämmer mig på röven och jag kokar inombords...

"SÄTT. DIG. NÅGON. ANNANSTANS." viskar jag i hans öra. Han bara rycker på axlarna, konsitgt nog, lyder han mig och går till en annan plats. Nu bredvid någon av de populära sportkillarna i klassen. Alla fäster blicken på mig som om jag är någonslags idiot. "Du hade ju chansen..." tänker de nog.. "..men du kasta bort den."

Omar är, och förblir min andra halva. Han är den som får mig att fortsätta vilja leva och han som gör så att jag känner mig hel. Diego kommer aldrig, ALDRIG, att få mig!