Te amo Omar

Part 33

''Hur mår han?''

Jag fnyser till.

''Som att du skulle bry dig om det!''

''Förlåt...''

''Vad vill du oss? Du förstör seriöst mitt liv!''

''Jag vill ha dig.''

''Det kommer du aldrig få!''

Jag vänder på klacken och lämnar Diego, sedan letar jag upp en sköterska och till min stora lycka så kan Omar åka hem redan idag. Jag skyndar mig till de andra för att dela med mig av den goda nyheten. Sonia blir så glad att hon springer runt och skriker små glädjetjut. Det dröjer inte länge förens en sköterska kommer in och ber henne vara tystare. Sonia och Omar är faktiskt väldigt lika, i alla fall i den biten. Jag själv myser ner mig bredvid Omar och håller hans hand. Han pussar mig på pannan och gosar in sig i mitt blonda långa hår. Om bara några timmar så kommer vi alla få åka hem, det var ju morgon när tragedin hände men nu var det sen eftermiddag, någonstans 17. Tror jag.

Höstlovsveckan fortsätter att snabbt rusa fram, dagarna blir som minuter och veckans som en timme. Sen då dagen, då jag får stå och se min älskade försvinna ifrån mig. Den synen ska du veta var hemsk, bättre blev det ju inte när Felix, Oscar & Ogge också försvann. Omars avskedskyss var den bästa jag fått och nu en vecka efter avskedet så är mitt liv som vanligt igen. Tror jag i alla fall, bortsett från att Diego stalkar varje steg jag tar. Jag har förlåtit Ana för det hon och Omar gjorde, så Ana, Maria & Elena är alla mina kompisar. Sonia har gått in i en "saknar omar" depprision. Något som jag också gjort, jag förstår inte varför han ska vara så långt bort från mig. Det bästa är i alla fall att Omar om bara några veckor kommer tillbaka!

"Vanessa, Vanessa?!" Elenas ord ekar i mitt huvud.

"Va..?" Mitt i tankarna så har jag antagligen glömt bort att leva i nuet. Det är i matsalen på min skola vi befinner oss, Ana, Maria & Elena har alla ätitt upp. Min mat ligger som orörd på min tallrik.

"Är du inte hungrig, eller?" säger Ana på spanska, höjer ena ögonbrynet och skrattar.

Jag skakar på huvudet och bjuder på ett leende. Sedan går vi bort och ställer bort våra tallrikar. Maten, som jag inte smakat på, slängs ner i en svart plastkasse. Lektionen börjar snart, vi ska ha en tråkig en timmas mattelektion och det är inget att direkt se fram emot. Jag vrider sakta upp låset på mitt skåp med min nyckel, plockar ut mattebok och penna, och låser igen. Vi går igenom korriodoren och vidare till klassrummet. Vår lärare står förvantansfullt och väntar på sina skoltrötta elever vid klassrumsdörren. När alla eleverna suttit sig ner så stänger hon dörren och går fram till tavlan. Varje steg hon tar dunkar i golvet och hennes svarta klackskor lämnar ett dovt eko efter sig. Hon sätter sig på stolen bakom katedern och slår ihop händerna i en ljudlig klapp.

"Det ska börja en ny elev i klassen!" säger hon och ler brett. Klassrumsdörren öppnas ytterligare en gång, men den här gången är det inte lärarinnan som öppnat dörren utan Diego. Den nya eleven, min stalker som antagligen bytt skola för min skull... Kunde det bli värre?