Te amo Omar

Part 39

Min väska är packad dagen därpå. Jag tog det svåra beslutet att lämna Venezuela i någon månad eller två, för att vara slippa allt drama. Venezuela är som en dröm för mig, men jag känner för att vakna upp en stund och återvända till verkligheten i Sverige. Jag vill träffa min familj, min bror Josef, mina vänner och min bästis Clara. Jag vill ta en paus från Diego, Chayo och Juan. Men mest av allt från Omar, kommer ni ihåg när jag sprang längs stranden igår? Omar sprang ikapp mig och därefter följt av ett hjärtekrossande bråk. Jag avslutade vårt förhållande sekunden efter, natten till idag sov jag förresten inget. Jag dränktes, i mina egna tårar.

Sonia hade med sorg hjälpt mig boka flygbiljetten som skulle ta mig härifrån. Ja, för om bara 1 timme skulle jag lämna detta drama.

Jag bär försiktigt ner den tunga resväskan ner för trappan, en förvånad Milla följer min väg. Mitt rum skulle ju stå tomt ett tag, men jag kommer att komma tillbaka. När jag känner mig redo. Ni undrar säkert vart Omar är, själv har jag ingen aning. Under natten kunde jag höra snyftningar från rummet bredvid, men på morgonen var han borta. Försvunnen.

*****

Vid köksbordet sitter Sonia med händerna för ögonen. De höga snyftningarna skär i hjärtat, hon gråter för mig. Att jag ska lämna.

Hon förtjänar inte att behöva gråta, för allt är ju Omars fel och det var han som hade svikit mig. Han hade sagt att om jag står på Diegos sida är jag en äcklig hora utan värde. Fast det fick ju aldrig Sonia veta, då skulle Omar slängts ut ur huset med huvudet före.

''Eh, Sonia... Jag tror vi måste åka nu..''

säger jag försiktigt på mjuk spanska.

Hon tar bort händerna som tidigare täckt hennes ögon. Ställer sig upp och kramar mig.

''Jag kommer sakna dig så!''

''Jag kommer snart tillbaka!''

''Ska du inte säga hejdå till Omar?''

''Vart är han?''

''Han är nog på sitt rum''

För Sonias skull går jag ännu en gång upp för trappan, raka vägen in på Omars rum. Mycket riktigt sitter han där i sängen. Han ser upp på mig när jag kommer in, det är ingen trevlig syn jag möts av. Han har bara på sig shorts, samma vita han hade på sig under gårdagen. Han har bar överkropp, inte för att det inte är någon trevlig syn men...

I handen håller han en ölburk och på golvet ligger ytterligare 5-6 stycken tömda på innehåll. Hans ögon är röda och tårarna utklutade i hans ansikte. Jag står som förstelnad och synar denna förfallna människa. Han ser ut som ett lik.

''Vad vill du?'' undrar han surt. Hans ögonbryn formas till sträck och döljer en mystisk förvåning. Jag förstår att han inte trott att jag skulle sätta min fot i detta rum igen.

''Jag ska ju åka nu, och vill bara säga hejdå'' ljuger jag. Jag vill inte alls säga hejdå, jag vill bara fort lämna detta rum.

''Hejdå..'' svarar han kort och kollar ner på ölburken i sin hand. Han tar en klunk och sedan möts våra ögon en sista gång på ett långt tag.

__________________________

Heeej! :) sorgligt eller? Kommer ett kapitel till, slutkapitlet. Sedan blir det ju 3 böcker till, man kan ju ana att Vanessa+Omar inte är över än direkt. ;)

Omar är en riktig badboy för tillfället, något ni kommer få smaka mer på i nästa bok! men som sagt, ett kapitel kvar i denna. :D

Nu finns förresten ''Me llamo Omar'' ute så att ni kan adda till bibblan direkt. Yeaah! puss o kram så ses vi!