"Har någon dött eller?", jag höjer förvånat på ögonbrynen åt vad han precis sa. Det är lite skrattretande, behöver jag ens förklara varför?
"Du vet, det är inte det mest optimala att fråga på en kyrkogård", svarar jag på hans fråga och lägger huvudet lite på sne medan jag ser fundersamt på honom.
Han skrattar svagt innan han reser sig upp. Jag vet inte om han förväntar sig att jag ska svara på hans fråga, men det gör jag iallafall.
"Min farfar har gått bort, hans begravning pågår just nu", jag nickar lite mot kyrkan som har slutat låta, det gjorde den i och för sig för ett tag sen.
Han vänder sig om mot kyrkan någon sekund innan han kollar på mig igen, han höjer på ena ögonbrynet.
"Borde du inte vara där inne i så fall?", frågar han och jag nickar långsamt. Borde man inte typ säga 'beklagar sorgen' eller 'aha jag är ledsen' eller något? Det har alla jag tidigare berättat för sagt iallafall.
"Precis, borde", svarar jag och fortsätter se på honom med en fundersam blick. "Vad gör du här själv?". Han ser på mig några sekunder och rycker sen lite på axlarna.
"Äh, säger grattis till farsan bara", svarar han på min fråga och ger gravstenen han precis satt vid en blick. Jag blickar bort mot graven jag också, ett par rosor ligger precis framför den. När jag möter hans ögon igen nickar jag bara. Är hans pappa död? Shit, jag framstår ju som världens kallaste människa just nu.
Jag börjar sakta gå förbi honom längst grusgången, det känns som att jag gjort ett rätt dåligt första intryck om man ska säga så. Dock när jag precis ska passera honom tar han ett tag om min överarm och kollar ner på mig så våra ögon möts. Ärligt talat, hur fan kan några ögon vara så typ färgglada? Det går inte ihop. Det typ lyser om dom. Som om han hade på sig ett par linser eller något, det kanske han har dock. Vad vet jag liksom.
Jag kollar frågandes på honom. Han biter sig lite i insidan av kinden och drar fundersamt ihop munnen, vilket gör att hans redan tydliga kindben blir ännu mer tydliga.
"Vart känner jag igen dig ifrån?", frågar han, jag gör mig fri från hans grepp om min arm innan jag svarar.
"Vi har träffats på en fest, för typ ett år sen", svarar jag och han lägger huvudet på sne och ser lite förvirrad ut. "Midsommarafton", lägger jag till och han verkar minnas då.
"Aha, jo jag tror jag minns dig", säger han och jag nickar lite. Sen börjar jag gå mot kyrkan igen, killen som jag ännu inte vet namnet på vänder sig dock om och börjar promenera bredvid mig.
Vi fortsätter gå i tystnad runt kyrkan. Jag som inte har något emot att det är tyst brydde mig inte så mycket om det, jag vet inte vad han känner om det hela dock. Med tanke på att han inte sa något för att bryta den antar jag att det var lugnt för honom också.
Det lägger jag till på listan med saker jag tycker om med honom. 1, hans ögon. 2, han klarar av att det är tyst i 5 minuter utan att behöva säga något. Härlig kille. Iallafall härligare än många jag känner.
Jag sneglar lite mot honom och märker att han tagit upp en cigg han nu håller på att tända, han verkar märka att jag tittar på honom med tanke på att han vänder huvudet och kollar ner på mig.
"Vill du ha eller?", frågar han och räcker paketet mot mig. Jag ler lite mot honom men skakar på huvudet, inte så jätte smart drag att röka innan man ska umgås med halva släkten resten av eftermiddagen.
Han lägger ner paketet i hoodien han har på sig när vi kommer fram till kyrkans dörrar. Jag går upp det första steget i den lilla trappan innan jag vänder mig om mot honom.
"Vad heter du?", frågar jag och kollar nyfiket på honom. Det är rätt konstigt att vi båda två berättat om personer som gått bort i vår omgivning, men inte vad vi heter för varandra.
Han ler svagt medan han tar ett bloss, innan han möter mina ögon igen.
"Dante, du då?", frågar han tillbaka. Dante, det låter fint.
"Diana", svarar jag och lägger mina händer i mina bakfickor. Jag ler lite mot honom. Jag vet att jag borde gå in i kyrkan, men på något sätt tycker jag det låter roligare att stå här ute med Dante och bara... se på varandra?
Lite som att jag pressas av tid, jag vill stå här ute med honom en stund till men tiden räcker inte till. Jag vet ju att jag måste gå in i kyrkan.
"Men ehm, vi kanske ses", säger jag försiktigt och han nickar. Jag hoppas att vi ses igen. Jag möter hans ögon en sista gång innan jag vänder mig om och öppnar ena dörren till kyrkan.
Jag kollar bakåt på honom och ser att han är påväg mot utgången, om man kan säga så. Han ska ifrån kyrkan iallafall.
Jag stänger dörren tyst efter mig och smiter in i... den här stora salen. Vad heter det ens? Där alla bänkar och det är. Jag märker att några vänder sig om när jag går fram till den närmsta bänken och sätter mig ner. Varför ska jag gå fram hela vägen till dem andra liksom?
Jag tar upp min mobil och börjar skrolla runt på sociala medier istället för att lyssna på vad prästen har att säga om min döda farfar. Mina tankar ligger dock på en viss blond kille, kommer jag ens träffa honom igen?
———————
Måste bara få det sagt, att boken utspelar sig sommaren 2016. Hoppas ni gillade kapitlet <3
