"Sen när klockan typ var 22 så gick vi tillbaka till busshållplatsen och det var det", jag kollar bort mot Vilda på andra sidan soffan. Jag har precis berättat om gårdagen för henne. Det var in princip det första jag gjorde när jag vaknade, tog bussen hem till henne för att berätta om allt som hänt. Inte för att det är något speciellt egentligen.
"Väntade han med dig? På bussen alltså", jag ler svagt och nickar som svar på hennes fråga. "Men hur var det när ni sa hejdå? Försökte han kyssa dig?".
"Men är du skön? Nej det är klart han inte försökte göra det, jag höll på att missa bussen så jag kind of sa bara hejdå lite fort och stack sen", svarar jag, hon ger mig en förvirrad blick.
"Sa du inte att ni satt vid busshållplatsen och väntade?", frågar hon och lägger huvudet lite på sne.
"Men typ en liten bit ifrån den, på en bänk i närheten", svarar jag och hon nickar sakta.
"Det är rätt sjukt ändå, att du stöter på honom bara så där hela tiden. Det är ju typ ödet", jag himlar med ögonen. "Ofta du inte kände igen honom först?".
"Jo jag gjorde väl typ det, på kyrkogården men jag reflekterade inte något över det typ. Jag tänkte på massa andra saker istället", svarar jag. Vilda hade envisats med att försöka hitta honom på sociala medier, efter några minuter visade hon mig en bild på honom. Dante. Jag har inte missat den här Hov1 grejen, men jag tänkte bara aldrig på det. Men det gick fort att hitta hans instagram iallafall. Dante Lindhe.
"Ah jag fattar, men det är så jävla konstigt att det är han av alla människor. Följer du honom på insta än?", fortsätter hon fråga. Jag dricker lite ur mitt glas som är fyllt med läsk innan jag vänder blicken mot henne.
"Nej, det är ju för stalkeraktigt", svarar jag och kollar konstigt på henne. "Dessutom är inte jag typen som söker upp andra på instagram och sånt".
"Äh vad fan, vem bryr sig egentligen? Var det inte typ så han sa? Att inget spelar någon roll?", jag himlar med ögonen.
"Jag tvekar starkt på att det var så han menade", jag höjer lite på ögonbrynen men hon rycker bara på axlarna. "Och han följer ju typ inga människor alls, det är inte så att han skulle börja följa mig tillbaka. Då blir allt bara stelt", fortsätter jag förklara och hon ger mig ett snett leende.
"Jag tror han börjar följa dig tillbaka", säger hon bestämt och sätter sig upp istället för att ligga ner som hon gjorde tidigare.
"Hur kan du vara så säker på det?", ifrågasätter jag och hon kollar mystiskt på mig.
"Magkänslan", svarar hon och jag suckar, hon skrattar bara.
"Jag vet inte, det hela är ju så konstigt liksom. Eller inte det hela, men han. Det går inte att läsa av honom typ", jag tänker högt, men hon nickar åt vad jag har att säga.
"Eller så är det bara du som inte kan läsa av alla?", frågar hon men jag skakar på huvudet.
"Nej alltså for real, det går inte. Han är... oförutsägbar", Vilda kollar nyfiket på mig.
"Det är ju spännande!", säger hon uppmuntrande. Jag ger henne en konstig blick.
"Nej det är det inte! Mitt kontrollbehov klarar inte av det", säger jag frustrerat. Men hon skrattar bara.
"Kom igen Diana, du måste slappna av bara", säger hon lite uppmuntrande. "Alla människor går inte att läsa av och kan vara oförutsägbara, men se det som något positivt istället! Ta det lugnt bara". Jag ler svagt åt hennes lilla peptalk.
