Jag ler svagt mot Dante när han räcker den ens hörluren mot mig, jag tar emot den och placerar örsnäckan i örat. Någon låt med ett lugnt beat spelas på rätt hög nivå, men jag njuter ändå av den här stunden.
Vi har egentligen inte gjort något speciellt idag, vi har suttit ute mestadels av dagen. När klockan närmade sig 16 ringde någon kompis till Dante upp honom, och bad honom komma in till stan. Så det är dit vi är påväg nu, in mot stan med bussen. När han sticker till hans kompisar tar jag bara första bussen hem till mig, svårare än så är det inte.
Jag lutar huvudet lite mot hans axel och sluter ögonen, det är rätt sjukt hur trött jag blir av att inte göra någonting. Jag tror jag till och med kan ha somnat när vi låg och solade på filten förut...
Det tog kanske 20 minuter att komma in till stan, och sedan skulle det ta ytterligare 20 minuter för mig att komma hem. Stan är väl själva mittpunkten, mellan mitt och Dantes hem. Vilket egentligen funkar rätt bra, då finns det alltid en mötesplats liksom.
När bussen kom fram följde Dante med mig till min busshållplats, för att hålla mig sällskap. Jag vill inte vara den men jag tror knappt det finns någon snällare person än Dante, fast vi inte känt varandra så jätte länge känns allt ändå bra med honom på något vänster. Onaturligt bra, som om jag inte har några problem och att allt går att lösa.
"När ses vi igen då?", jag vänder huvudet upp mot honom när jag ser att bussen håller på att rulla in.
"Vi kan väl höra av oss, och se när det funkar?", jag ler svagt mot honom när jag svarar på hans fråga. Han besvarar snabbt leendet.
"Ja absolut", när han yttrat dom orden lägger han sina armar om min midja och drar in mig i en kram. Jag själv lägger mina egna armar försiktigt om hans hals, jag lutar huvudet mot hans bröst och ler svagt när jag känner att han drar mig närmare honom själv.
Det tar inte många sekunder förrän jag konstaterat för mig själv att Dante har världens mysigaste kramar. Vi har liksom inte hållit på med varandra på det sättet, vi hänger liksom bara med varandra. Vi har inte heller typ pratat om det, eller oss typ. Jag vet inte ens, vi är väl typ vänner...?
"Dante jag måste gå", han släpper mig långsamt, och kollar ner på mig så vi får ögonkontakt. "Jag hör av mig, okej?". Han nickar innan han släpper mig helt, och jag börjar gå mot bussen.
Jag hälsar på busschauffören och betalar min resa, innan jag går bakåt i bussen. I sätet näst längst bak sätter jag mig i, och lutar mig tillbaka när bussen börjar rulla iväg. Shit, vilken dag det har varit. En väldig bra dag dock.
Jag kopplar in mina hörlurar och sätter 2014 Forest Hills Drive på shuffle, av J.Cole. Som Dante tipsade om.
Ett tiotal låtar senare är jag hemma, tiden går mycket snabbare när man lyssnar på musik. Därav att jag gör det in princip hela tiden.
Jag låser upp ytterdörren och klampar sen in i hallen, det är inte mycket skor hemma så jag kanske är ensam hemma. Man kan väl alltid hoppas.
Jag får snabbt av mig mina skor, jag drar ut hörlurarna och lägger dom i bakfickan medan jag börjar gå uppför trappan till mitt rum. Jag tar av mig jackan så den är av när jag är uppe på andra våningen.
Dock hinner jag inte komma längre än några steg förrän Matheos dörr kraftig öppnas, han ser lite förvånat på mig innan hans blick ändras. Till något jag inte riktigt kan läsa av.
"Diana? Var fan har du varit hela dagen?", frågar han, utan att låta arg på rösten. Dock står jag bara och kollar på honom, jag var verkligen inte beredd på att möta honom här och nu. Han ger mig en fundersam blick. "Har du varit med Dante?", frågar han sen, vilket får mig att himla med ögonen innan jag börjar gå mot mitt rum.
Jag öppnar dörren och hade tänkt stänga den efter mig, men såklart följer han efter mig in i rummet.
"Jag trodde jag var rätt klar med att han inte är bra för dig?", han höjer lite på ögonbrynen.
"Inte riktigt, du var rätt full i natt. Och hög?", jag ger honom en fundersam blick, och han suckar.
"Lägg av, jag har varit ren från det länge nu", han kollar på mig lite irriterat. "Eller har Dante fått dig att tro annat?". Jag himlar med ögonen igen.
"Jag fattar inte varför du ljög från första början, om att du träffat honom på stan? Det var rätt dumt", ifrågasätter jag, och han verkar lite chockad en stund innan han suckar.
"Jag kan förklara det där, det var inte meningen att ljuga från första början. Jag ville bara skydda dig", jag ser förvirrat på honom.
"Skydda mig från vad exakt?", jag höjer lite på ögonbrynen, han kollar ner i backen några sekunder innan han höjer blicken. Han biter sig fundersamt i läppen, och när jag ger honom en uppmanande blick att han ska berätta så suckar han igen.
"Du vet Oskar?", frågar han plötsligt. Jag ser förvirrat på honom men nickar. Oskar var Matheos bästa vän, tills för några år sen. När han tog sitt liv. "Han tog en överdos, när han tog livet av sig", jag nickar långsamt och ler ett ledsamt leende mot honom. Det här är ett känsligt ämne för honom.
"Jag förstår inte vad han har med det här att göra", säger jag aningen förvirrat. Han lägger huvudet lite på sne, innan han säger något som förvånar mig.
"Det var Dante som gav honom drogerna, så han kunde göra det".
