Underbar(n) || Hov1

Kapitel 10

"Vänta lite... Han kastade ut dig?", jag nickar långsamt mot honom. Jag ser att han försöker vara seriös. "Varför?".

"Jag sa en rätt elak grej...", svarar jag tyst på hans fråga. Han höjer lite på ögonbrynen.

"Vad sa du?", frågar han nyfiket och jag suckar svagt, dock ler jag.

"Dante släpp det, jag skäms lite", svarar jag och han börjar skratta.

"Men vadå om din pappa kastar ut dig påväg till en begravning är det ju illa, på vägen bokstavligen", jag stämmer in lite i hans skratt.

"Ät istället", jag tar tag i en köttbit på hans tallrik med min gaffel. Jag sträcker på mig lite och låter honom ta av köttbiten från gaffeln med hans tänder.

"Borde inte jag mata dig? Du är ju rätt mycket yngre än mig", han höjer lite på ögonbrynen och jag himlar med ögonen.

"Jag fyller sjutton i november", påpekar jag och ler svagt mot honom.

Klockan är 18, jag sov hos Dante i natt. Något som jag trodde skulle vara konstigare än vad det egentligen var. Vi har knappt gjort något idag heller, vi gick upp för bara några timmar sen liksom. Inte för att jag klagar dock. Igår när vi skulle sova hade han lagt sin ena arm om mig, jag visste inte att det var så mysigt att sova med någon.

När vi gått upp satte vi oss nästan direkt på den lilla verandan på Dantes tomt, och inte allt för långt efter det hade han startat grillen.

Om jag förstått det rätt har hans mamma varit och jobbat under dagen, men ska komma hem senare ikväll. Hon hade tydligen hört när vi kom igår kväll, eller i natt...

"Jag fyller tjugoett i januari", säger han bara och höjer lite på hakan. Jag himlar med ögonen.

"Skitsamma, åldern är ändå bara en siffra", jag rycker lite på axlarna och lutar mig tillbaka i stolen jag sitter i.

Jag skrev till mamma förut att jag sov hos Vilda i natt, bara för att hon inte ska oroa sig liksom. Vilket hon köpte. Vilda vet dock sanningen, och jag överdriver inte när jag säger att hon flippade när jag berättade att jag sov här.

"När sticker du hem?", jag ser upp lite och möter Dantes ögon.

"Jag vet inte, vadå vill du att jag ska sticka hem?", jag höjer lite på ögonbrynen och flinar svagt mot honom.

"Nej jag tänkte mer om du vill stanna en natt till", han ger mig en lite frågande blick, jag slår ner blicken på min tallrik medan jag lägger besticken bredvid varandra. Så där som man brukar göra när man ätit klart.

"Kanske, jag vet inte om jag kan", jag ler snett emot honom och han nickar långsamt.

"Om du ska hem kanske min mamma kan skjutsa dig", han lutar sig tillbaka i stolen mittemot mig. Mitt leende växer.

"Är det lugnt för henne?", frågar jag, lite försiktigt. Han besvarar mitt leende.

"Ja hundra procent", han nickar säkert innan han reser sig upp. "Hjälper du mig att plocka undan?".

"Ja det är klart", jag ställer mig upp och tar tag i båda våra glas medan han är påväg in med tallrikarna.

10 minuter senare sitter jag på köksbänken och torkar bestick som Dante precis diskat. Jag trodde aldrig jag skulle få se honom stå och diska, konstigt nog. Men det gör han just nu, mitt framför ögonen på mig. Jag ler lite av tanken.

Jag lägger ner besticken bredvid mig medan jag tar upp ett utav glasen och börjar snabbt torka det. Med tanke på att vi inte alltid haft en diskmaskin hemma är jag väldigt snabb på att torka glas, tallrikar. Allt möjligt egentligen. Vilket jag sa till Dante.

Dom två glasen är torkade på några sekunder, jag ser mig omkring en sekund innan jag vänder mig mot Dante.

"Vart ska glasen vara?", jag tar upp det andra glaset så jag håller i båda två. Han ser på mig en sekund.

"Dom ska vara... Vänta... här", han tar glasen ur mina händer, jag känner att hans fingrar snuddar vid mina när han gör det. Sedan sträcker han sig mot en utav skåpsluckorna bakom mig.

Jag flyttar lite på min överkropp, bara så han kan få upp luckan. När han ställer in glasen lutar han sig lite emot mig, tillräckligt mycket för att jag själv flyttar lite bakåt för att inte vara i vägen.

När han ställt in glasen lutar han sig dock inte tillbaka så mycket, utan han står kvar. Han ser fundersamt på mig några sekunder, utrymmet mellan våra ansikten kan inte vara mer än 20 centimeter.

"Har jag sagt till dig att du är vacker?", frågar han plötsligt, han fortsätter granska mig på samma sätt som innan.

"Mhm", svarar jag tyst utan att riktigt tänka mig för. Han börjar flina svagt.

"Har jag sagt det?", han höjer lite på ögonbrynen. Jag låter omedvetet min blick leta sig ner till hans läppar, dom är lätt särade. Jag ser in i hans ögon igen efter någon sekund.

"Nej det har du inte", svarar jag på hans fråga. Han lägger huvudet lite på sne.

"Du är det", säger han bara enkelt och dumt nog nickar jag bara långsamt. Shit vad är det som händer med mig?

Vi står, eller snarare han står, så i någon sekund till. Tillräckligt många sekunder för att jag ska börjat överväga om han ska kyssa mig, vilket inte hänt tidigare. Dock störs vi av att en dörr öppnas.

Dante drar inte ifrån direkt utan behåller ögonkontakten tills dörren stängs igen. Då tar han ett steg tillbaka och börjar tömma diskon på vatten.

"Besticken ska vara i första lådan", säger han och jag förstår direkt vilken låda han menar. Bänken jag sitter på, första lådan under.

Jag glider snabbt nerför bänken så jag står upp igen, och lägger snabbt ner besticken i lådan.

"Hej hörni... Vad gör ni?", jag vänder mig om och får direkt syn på en kvinna i dörröppningen. Dantes mamma, vilket jag kopplar direkt. Shit vad dom är lika.

"Vi käkade precis", svarar Dante på hennes fråga och torkar hans händer på en handduk.

"Åh. Hej förresten, jag är Tarja. Dantes mamma", fortsätter hon. Jag nickar långsamt.

"Jag är Diana", hälsar jag och hon nickar.

"Ville du ha skjuts om du ska hem nu? Bilen är på uppfarten", säger hon plötsligt. Jag ger Dante, som står bredvid mig, en snabb blick innan jag vänder mig mot Tarja igen.

"Om det funkar", svarar jag aningen osäkert. Hon ler bara mot mig.

"Ja absolut, ska vi åka nu direkt kanske i så fall?", frågar hon och jag nickar. "Okej vad bra, men jag går ut så länge då". Jag märker då att hon fortfarande har på sig hennes ytterkläder. Dante ger henne en snabb nick och hon vänder sig sen om, när hon lämnat köket vänder jag mig mot Dante.

"Hade du redan frågat henne? Om hon kunde skjutsa mig", frågar jag, men kan inte låta bli att le.

"Det är lugnt för henne, tro mig", han besvarar mitt leende medan han går ut i hallen. Jag följer efter honom.

"Jag hade kunnat ta en buss", säger jag, han tar ner min jacka från en galge och räcker den till mig.

"Ja men då hade du behövt byta och det blir bara struligt", jag tar emot jackan och suckar tyst. Han tar ner sin egna jacka också men tar dock inte på sig den. "Jag hänger med förresten".

Jag kollar upp på honom och nickar snabbt innan jag får på mig mina skor. Jag ber på mina bara knän att ingen är hemma nu.