Om du enkelt blir triggad av självmord eller runtomkring ämnet bör du hoppa över början av självmordsbrevet
Jag låter mina ögon svepa över pappret. Alla bokstäver som bildar ord. Ord som stressat skrevs på pappret. Man ser att han var stressad när han skrev brevet, ändå så är det så himla fint och typ genomtänkt.
Jag visste att Oskar skrev två brev, innan han tog sitt liv. Ett till hans föräldrar och ett till Matheo. Eftersom de va så bra vänner antar jag att han ville väl skriva någon slags förklaring till Matheo också.
~~~~~
Förlåt Matheo, jag vill inte göra det här. Men jag ser ingen annan utväg. Det gör för ont.
Om du läser det här är det antagligen det sista du hör av mig. Men snälla va inte ledsen över det, jag kommer alltid vara med dig.
Tänk såhär: Jag är uppe på vinden, och att stegen på vägen upp gick sönder. Så jag kan inte komma ner igen. Men jag kommer alltid sitta här uppe och se ner på dig, jag kommer se din minsta lilla rörelse. Jag kommer se den första tåren du fäller, och jag kommer se den sista också.
Glöm inte det Matheo, jag ser dig hela tiden. Glöm inte mig.
Du gav en lugnande effekt med bara din närvaro, det var en av många saker jag älskade med dig. Jag önskar vi kunde få mer tid tillsammans, men det går inte. Jag klarar inte det här mer. Allt går i bitar.
Du vet Elin? Eller varför skriver jag ens så, det är klart du vet vem det är. Min flickvän. Eller inte längre, jag gjorde slut med henne idag. Jag fick reda på att hon varit otrogen. Kan du gissa med vem? Ingen mindre än Dante Lindhe. Det jävla äcklet. Det tog till och med två veckor innan jag fick reda på något. Jag blir äcklad av båda två. Elin har sagt att hon väljer honom före mig. Så det är komiskt att Dante ska ge mig tabletterna jag ska överdosera på.
Jag ville inte att det skulle bli såhär. Du har inte gjort något fel. Man hade inte kunnat önska sig en bättre vän, jag orkar bara inte.
Förlåt
~~~~~
"Tror du på mig?", jag vänder huvudet upp mot Matheo. Jag sitter på hans säng, och han står lutad mot hans skrivbord mittemot mig.
Jag lägger ifrån mig brevet bredvid mig, biter mig svagt i läppen och bara funderar. Jag är kluven.
"Jag vet inte", svarar jag ärligt. Matheo ser frustrerad ut.
"Men driver du med mig?!", frågar han argt, och jag suckar.
"Mitt huvud... det kollapsar", säger jag och tar ett djupt andetag. Jag är så jävla förvirrad.
"Men det står ju svart på vitt att det var Dante, vad har du att tvivla på?", jag ser ner på mina händer och lyssnar på Matheos ord.
"Dante skulle inte ljuga för mig", svarar jag bara. Men det är knappt att jag tror på mina egna ord. Jag vet inte om det är Matheo eller mig själv jag försöker övertala. Men Dante skulle väl inte ljuga för mig? Inte efter allt som hänt liksom.
"Tydligen så har han ju det", säger han bara, kallt. Vilket får mig att sucka.
"Jag måste prata med honom, okej?", jag höjer blicken och möter Matheos ögon. Han ser mer frustrerad ut än vad han låter.
"Fine, gör vad fan du vill", svarar han bara, och jag reser mig upp från sängen.
Jag kollar ner på brevet en sista gång, innan jag gör ett försök till att sticka härifrån. Dock så stoppar han mig efter att jag bara tagit några steg.
"Förresten, Diana", jag vänder mig emot honom igen i dörröppningen.
"Vadå?"
"Jag fattar om du inte vill svara på det här, eftersom du är min lillasyster och så", börjar han och jag ser förvirrat på honom. "Men ehm... har du och Dante legat?", jag känner hur jag fryser till is när han ställt frågan. Vad ska han göra med den informationen?
Det är tyst i några sekunder innan jag svarar.
"Det har inte du med och göra", svarar jag irriterat. Varför frågar han ens något sådant?
"Så ni har alltså det?", konstaterar idioten på grund av mitt svar. Jag himlar med ögonen.
"Vad spelar det för roll?", frågar jag.
"Jag vet att jag sagt det tidigare, men jag vill inte att du ska bli sårad. Han låg med Oskars tjej, Elin, så när hon "valde" Dante slutade han svara henne. Han ignorerade henne totalt efter att de legat. Och Oskar tog sitt liv", säger han, jag nickar långsamt. Han menar alltså, att han tror att Dante kommer ignorera mig helt och hållet? "Om du ska fråga honom om Elin borde du förresten veta att hon heter Östensson i efternamn", fortsätter han och jag nickar lite åt det sista.
"Han skulle inte göra så mot mig", säger jag bestämt, och lämnar honom sedan bakom mig.
Jag joggar nerför trappan ner till hallen. Jag kollar mig snabbt i spegeln, och tar sedan på mig mina skor. Jag tog aldrig av mig jackan så jag har fortfarande på mig allt jag behöver. Så därför sticker jag bara hemifrån så fort jag kan.
Jag börjar gå längst gatan, och nästan automatiskt tar jag upp min mobil och ringer Dante. Jag hinner inte tänka på vad jag gör förrän han svarar.
"Hej", svarar han enkelt. Jag ler svagt bara av att höra hans röst.
"Hej... Vart är du?", frågar jag rakt på sak.
"Jag jobbar, hur så?"
"Vi måste prata", svarar jag och börjar sätta fart mot busshållplatsen.
"Okej, om vadå?", frågar han och jag tar återigen ett djupt andetag.
"Jag snackade precis med Matheo", svarar jag.
"Aha, vad sa han?", fortsätter han fråga.
"Har du legat med en tjej som heter Elin Östensson?", frågar jag istället.
Det är tyst i andra sidan luren en stund, och jag hinner tänka att han kanske inte alls varit med Elin och att Dante är helt oskyldig. Det kanske är en helt annan Dante, och Oskar bara har blandat ihop namnen?
Mina förhoppningar försvinner så fort han svarar dock.
"Ja... eller alltså jag känner igen namnet", svarar han, och det känns som att allt hopp inom mig bara försvinner. "Vad har han sagt om henne?".
"Bara... möt mig, inne i stan. Vid bänken om trettio minuter", svarar jag, och lägger på samtalet. Sedan känner jag hur tårar börjar rinna längst mina kinder.
