Jag vaknar av att en dörr stängs igen, hårt. Dova röster hörs från undervåningen, och nästan lite omedvetet känner jag hur stressen sakta kommer till mig.
Eftersom jag vaknat till sätter jag mig långsamt upp i sängen, när jag gör det börjar Dante också röra på sig. Han ler lite mot mig, men när han möter mina ögon byts leendet ut till en förvirrad blick.
"Vad händer?", han använder armarna för att halvt sätta sig upp i sängen. När jag hör pappas röst från undervåningen reser jag mig dock upp ur sängen.
"Fuck, vad håller jag på med", viskar jag tyst får mig själv och vänder mig sen om mot Dante, som fortfarande förvirrat ligger kvar i min säng. Jag stannar upp lite i mina panikartade rörelser och bara ser på honom. Han ser så vacker ut, när han bara ligger där. Som en jävla ängel. "Jag kan inte ha dig här, vad håller jag på med", säger jag lite högre. Dante höjer lite på ögonbrynen medan han sätter sig upp.
"Vadådå? För att jag är kille?", säger han med ett litet flin på läpparna, vilket leder till att jag himlar med ögonen.
"Nej bara-", han avbryter mig genom att ställa sig upp, och konstigt nog lägger sin tumme försiktigt över mina läppar och tystar mig. Han kollar aningen uppgivet på mig.
"För att jag är jag?", frågar han, fortfarande med tummen över mina läppar. Han ser på mig med en blick jag inte riktigt kan tyda, om jag inte visste bättre skulle jag säga att den är omsorgsfull...?
Jag kollar bara på honom några sekunder, innan jag särar lite på läpparna och fortsätter att granska honom. Tankarna om att han är vacker kommer tillbaka medan jag tar ett djupt andetag. Hans blick är intensiv, vilket får mig aningen nervös.
"Ah jag sticker i så fall", säger han plötsligt och böjer sig ner lite, endast för att ta upp tröjan han tagit av sig igår kväll.
"Nej jag menade det inte så", försöker jag säga men han fortsätter bara att klä på sig. Så jag gör bara det första jag kan tänka på att göra, jag ställer mig framför dörren så han inte kan lämna rummet. "Dante stanna", försöker jag igen, och för en gångs skull ser han på mig. Dock är det inte en sån här fin, genuin och snäll blick jag får av honom. Den här är... annorlunda.
Innan jag vet ordet av det har han sakta backat upp mig mot väggen precis bredvid dörren. Hans blick letar sig ner till mina läppar, och så tyst jag kan försöker jag svälja salivet som bildads i min mun. Hur kan han göra mig så otroligt nervös, genom att bara se på mig?
Dante ställer sig ytterligare lite närmare mig, nästan så att våra kroppar rör vid varandra. Dock står han tillräckligt nära för att jag ska känna av hans andetag i mitt ansikte, med andra ord kan det inte vara mer än tjugo centimeter mellan våra ansikten. Jag andas ut ett hackigt andetag och möter hans ögon, något jag kanske kommer få ångra.
"Får jag kyssa dig?", en behaglig känsla i min mage tar över medan hans huvud läggs på sne och han granskar mitt ansikte.
Efter det går alltid fort, kanske lite för fort. Dörren till mitt rum öppnas, och det är inte förrän jag hör Matheos röst jag förstår att det är han. Med tanke på att min blick ligger kvar på Dante, fast hans ögon inte är på mig. Frågade han precis...?
"Vad gör du här?", Matheos röst låter genast irriterad. Dantes profil tar plats framför mig, han biter sig lite i läppen och backar bakåt i mitt rum. Han tar upp hans mobil, som legat på mitt nattduksbord, innan han vänder blicken mot mig.
"Vi hörs, Diana", med de tre orden lämnar han mitt rum, och det är inte bara Matheo som är helt mållös.
"Vad gjorde han här? Diana?", han ställer sig framför mig, och det är inte förrän då jag vaknar till liv.
"Han sov här", svarar jag med en axelryckning, innan jag gör precis som Dante nyss gjorde. Jag går fram till mitt nattduksbord och tar upp min mobil. Jag noterar snabbt att klockan är 13:02. Sov vi så länge?
"Varför gjorde han det?", fortsätter Matheo fråga, vilket leder till att jag himlar med ögonen.
"Vadå varför? Måste det finnas någon anledning?", ifrågasätter jag. Matheo ser fundersamt på mig en lång stund, innan hans blick stannar på min hals.
"Vad har du på halsen?", han går snabbt fram de få stegen som behövs, och lyfter sen lite på mitt hår. Jag hinner knappt reagera innan han öppnar munnen igen. "Vad fan har han gjort med dig?", mumlar han lite tystare för sig själv. Men inte ens det hinner jag svara på, innan resterande av familjen syns i dörröppningen.
"Vem var den stiliga killen i hallen?", frågar mamma nyfiket. Vilket får Matheo att sucka.
"Den stiliga killen i hallen var personen som såg till att Oskar dog", svarar Matheo drygt på mammas fråga, jag känner hur stämningen ändras sekunden Matheo nämner hans namn.
"Hur fuck skulle han kunna ha vetat att Oskar skulle ta livet av-", pappa avbryter mig genom att ta några steg in i rummet.
"Hallå, vad händer? Varför bråkar ni?", frågar han förvirrat. Matheo suckar bara.
"För att Diana är efterbliven", svarar han, och ger mig ett fakeat leende. Jag himlar bara med ögonen. "Jag föreslår att ni undviker att kolla på hennes hals, för resten av hennes liv", när han yttrat de orden lämnar han rummet. Jag hör tydligt hur han smäller igen dörren till hans egna rum. Bianca som jag nästan missat som också står i dörröppningen, ser otroligt förvirrad ut.
"Diana vad är det som pågår?", frågar pappa och ser bekymrat på mig.
"Fråga Matheo om det istället", svarar jag, och ser mig snabbt omkring i rummet. Jag får snabbt på mig ett par svarta byxor, med hål på knäna. Dock när jag ska försöka fly ifrån mitt rum blir jag stannad i dörröppningen av mamma. Som precis som pappa och Bianca bara iakttagit mig medan jag tagit på mig mina byxor.
Mamma lägger ena handen på min axel, och ser ner på min hals. Hon ser mest förvånad ut när hon får syn på tatueringen, som Matheo pratat om förut. Hon drar ena tummen över den.
"Är den äkta?", frågar hon bara tyst, jag kollar bara upp på henne litegrann och lägger huvudet lite på sne.
"Vill du att jag ska ljuga... eller?", frågar jag och höjer lite på ögonbrynen.
"Diana du är bara sexton, vad har du gjort för något?", frågar hon, och det är nu hon börjar bli arg noterar jag snabbt.
"Och vad fan gjorde Dante Lindhe i vårat hus?", hör jag att Bianca frågar, vilket leder till att jag återigen himlar med ögonen.
"Och vad menade Matheo med det han sa?", fortsätter mamma. Jag suckar högt.
"Men jag vet inte? Kan jag få gå härifrån, Vilda bad mig komma förbi henne det hade hänt något", jag möter mammas ögon, så att hon ska tro mig. Jag menar Vilda och jag har inte snackat sen igår kväll, men man får ju försöka komma undan bäst man kan.
"Du har ju inte varit hemma på jätte länge, kan inte Vilda komma hit i så fall?", mamma ser nästan lite uppgivet på mig, vilket leder till att jag slår ner blicken i backen.
"Nej det funkar inte", mumlar jag tyst, men hon verkar ha hört mig med tanke på att hon flyttar på sig och låter mig komma nerför trappan. Så nu kan jag ju låta tankarna spinna vidare till viktigare saker. Som att Dante för endast tio minuter sen frågade om han fick kyssa mig.
