"Vadå jag fattar inte, vart är han?", jag höjer lite på ögonbrynen medan jag försöker ge Bianca någon slags seriös blick.
"Men han är väl ute och festar, jag vet inte. Kan du gå ut från mitt rum nu?", hon tittar tröttsamt upp på mig där hon ligger i sin säng.
Det tog inte lång tid för mig att konstatera att Matheo inte var hemma, när väl jag kom hem. Jag hade då nästan direkt begett mig till Biancas rum, där hon berättat att hon inte heller vet vart han håller hus.
"Ja ja", jag himlar med ögonen innan jag stänger igen dörren efter mig. Jag kommer snabbt in i mitt rum, där jag lägger mig i min säng direkt. Min mobil ligger för tillfället på laddning, dock kan jag hålla på med den medan jag ligger i sängen.
Jag hinner dessvärre inte slappna av speciellt länge, för bara någon sekund senare börjar den vibrera med jämna mellanrum. Dantes namn gör sig synligt på displayen och jag suckar svagt. Jag kan inte prata med Dante om jag inte först pratat med Matheo, jag trycker på röd lur och ser nu istället bakgrunden på mig och Vilda göra sig synlig.
Jag hör att dörren till mitt rum öppnas, utan att göra en större ansats till att vända mig om för att se vem det är fortsätter jag se ner på min bakgrund på mobilen.
"Kom ner och ät nu Diana", det är pappa. Jag suckar knappt hörbart när jag reser mig upp från sängen och vänder mig mot honom, jag nickar innan jag går förbi honom och ut från rummet. Jag hör att han går vidare till Biancas rum för att säga samma sak.
När jag kommer in i köket har mamma dukat upp för fyra personer, jag sätter mig ner där jag brukar sitta innan jag vänder huvudet upp mot mamma en aning.
"Vart är Matheo?", jag ger henne en lite frågande blick. Hon sätter sig ner tvärs mittemot mig.
"Hos någon kompis tror jag, hur så?", jag ser att pappa också kommer in i köket.
"Nej, vi skulle snacka om en grej bara", svarar jag aningen oberört innan jag börjar fylla mitt glas med bubbelvatten.
"Aha, var det viktigt?", pappa höjer frågande på ena ögonbrynet. Jag skakar sakta på huvudet.
"Nej inte riktigt", jag vill inte att dom ska börja undra liksom. Jag vill inte heller att dom ska fråga mig om det, för frågor leder till svar som jag inte har vilket leder till fler frågor. En ond cirkel, typ.
"Diana?", till skillnad från andra reagerar jag inte när någon säger mitt namn. Kanske för att denna någon är Bianca, dock ser jag upp när hon upprepar sig.
"Vad gör du?", frågar jag aningen stressat när jag ser att hon håller i mobil.
"Din mobil ringer hela tiden du borde svara denna...", hon kollar ner i mobilen en sekund "Dante", avslutar hon.
"Svara inte", jag försöker ge henne en seriös blick, men hon höjer bara på ögonbrynen.
"Vadå då?", frågar hon, och sekunden efter ser jag att hon sveper lite över skärmen. Jag ställer mig snabbt upp och är framme hos henne på en halv sekund. Inte för att hon gör något för att jag inte ska komma fram till henne så att säga.
"Ge mig min mobil", hon ger mig en förvirrad blick men gör inget motstånd när jag tar tag i mobilen. Jag går förbi henne några steg och vänder mig sen om så jag står vänd mot min familj, som alla ser oerhört förvirrat på mig. Varenda en av dom. Inte för att jag ger det så mycket energi. Speciellt inte när jag hör någon svara i telefonen.
Bianca är väl inte så dum...? Inte så dum att hon skulle ringa upp honom? Dock har ju svaret några centimeter från mitt öra.
"Diana?", jag hoppar till lite när jag hör Dante säga mitt namn i telefonen. Om blickar kunde döda säger jag bara, Bianca skulle varit död för länge sen i så fall. Jag suckar djupt innan jag höjer mobilen mot mitt öra.
"Vänta lite", jag ger Bianca en sista blick innan jag spurtar upp mot övervåningen. Jag kommer snabbt in på mitt rum och stänger hårt igen dörren efter mig, innan jag sakta lutar mig mot den. "Ah... Hej", jag kan höra på min röst hur osäker jag låter.
"Tja, varför har du inte svarat?", jag biter mig lite i läppen när han yttrat frågan. Vad ska jag svara?
"Alltså, det har typ hänt... Eller alltså jag har typ inte haft tid...", jag harklar mig lite. Varför la jag inte bara på samtalet förut? Nere i köket, nu har jag ju nästan satt mig själv i den här sitsen. Eller det gjorde jag väl när jag började ignorera honom.
"Vad har hänt?", jag suckar igen. Jag brukar ju vara snabbtänkt när det gäller att ljuga, varför är jag inte det nu?
"Inget har riktigt hänt egentligen, bara-", han avbryter mig.
"Vadå du bara ignorerar mig för ingenting?", jag ryser lite av skärpan i hans röst, och jag bestämmer i samma sekund att jag måste skärpa mig. Jag beter mig ju som ett jävla barn.
"Nej okej, kolla min bror kind of sa en grej och jag måste bara snacka med honom om det", försöker jag förklara men inser snabbt att han antagligen bara kommer bli mer förvirrad.
"Vad sa din brorsa?", fortsätter han fråga och jag suckar svagt igen.
"Dante kan vi typ träffas och snacka om det här istället? Jag vill inte göra det över telefon", när jag yttrat frågan känner jag mig konstigt nog lite modig. Mognare och äldre typ.
"Alltså jag ska typ dra ut nu, men vi kanske kan göra det typ imorgon eller något?", jag kan inte låta bli att känna mig aningen besviken. Varför känner jag mig ens besviken? För att han inte kan ses?
"Ah det funkar nog", svarar jag och försöker att inte låta allt för besviken. Jag hör att han säger något jag inte riktigt kan uttyda, antagligen är han inte ensam var han nu befinner sig.
"Jag måste sticka, men vi hörs imorgon typ?", jag nickar svagt med huvudet åt hans fråga.
"Det gör vi", svarar jag enkelt, och jag hör att han börjar snacka lite med någon annan igen.
"Ah okej, men hejdå då", med dom orden lägger han på samtalet, och jag kan inte låta bli att börja fundera över om det var fel att ignorera honom hela dagen...?
