"Är det här en sån bra idé?", hör jag att Dante frågar medan jag låser upp min ytterdörr. Jag rycker på axlarna och kollar upp på honom där han står bredvid mig.
"Det märker vi", och med det får jag upp dörren och tar ett kliv in i huset.
Dante stänger dörren efter oss, och tar sedan av sig skorna precis som jag gör. Jag hinner knappt vända mig mot Dante innan jag hör någon i trappan. Eller någon och någon, Matheo.
"Okej så vad-", börjar han men avbryter sig själv när han får syn på oss. "Vad gör han här?", han ger Dante en nick.
Jag vänder huvudet upp mot Dante och ser att han himlar med ögonen och lutar sig sedan mot väggen vid dörren.
"Vi ska lösa det här, nu. Gå upp till mitt rum", säger jag till honom. Först ser han bara på mig några sekunder, och vänder sedan i trappan och går upp igen.
Jag tar tag i Dantes hand och drar med honom till övervåningen. Jag vet inte vad det var med mig förut. När han la sina händer på mina axlar och jag inte ville ha dem där? Det är klart jag vill? Jag vill vara nära Dante hela tiden.
Matheo lutar sig mot väggen mittemot min säng. Jag och Dante sätter oss på sängen och vänder oss så vi kan se Matheo, han ser irriterad ut.
"Okej, så?", Matheo höjer lite på ögonbrynen och ser på mig med en frågande blick.
"Dante hade ingen relation med Elin till och börja med. Han visste inte om henne och Oskar", säger jag. Dante nickar lite instämmande, medan Matheo himlar med ögonen.
"Hur hade du tänkt att jag skulle tro på det? Jag tror fortfarande att han", Matheo tar en paus och pekar på Dante. "Att han fixade drogerna till Oskar".
"Varför tror du det?", Dante ser förvirrat på Matheo.
"Han skrev det i hans brev".
"Vilket datum var det han-", börjar Dante men avbryter sig själv, Matheo verkar ha förstått vad han skulle fråga ändå.
"10 februari, för två år sen", svarar han, och Dante nickar långsamt medan det ser ut som att han tänker.
"Så det var 2014?", frågar han, och nu är det Matheo som nickar. Dante verkade typ... förvirrad?
"Vad är det?", frågar jag, och vänder mig lite mer mot Dante.
"Jag var inte i Sverige då. Jag var utomlands och jobbade i några månader, med start i januari", svarar han och jag nickar. "Vill du ha något slags intyg på det eller?", frågar han sen och vänder sig emot Matheo.
Försiktigt tar jag tag i Dantes hand, och drar lugnande men min tumme över hans handrygg. Vi ska inte bråka vi ska bara prata.
Det är tyst i några sekunder innan någon säger något.
"Vad menar du?", är det enda Matheo säger.
"Jag var inte i Sverige under hela februari, 2014", svarar Dante, och det verkar ta ett tag för Matheo att ta in det.
"Oskar skrev att det tog Elin två veckor innan hon berättade att hon varit otrogen. Hon träffade inte Dante i Sverige", konstaterar jag rätt tyst, men tillräckligt högt för att de ska höra.
Matheo är tyst och kollar ner i marken. Jag och Dante utbyter en aning förvirrad blick.
"Så han ljög typ? I hans självsmordsbrev?", frågar han frustrerat.
Det är det som är grejen, ljög han? Eller inte? Det är så svårt att veta, med tanke på att han inte kan svara liksom. På frågorna. Jag vet ju att Matheo inte litar på Dante. Men jag tror ändå att han tror på vad Dante säger, för att jag gör det.
Jag släpper Dantes hand, reser mig upp från sängen och går fram till Matheo för att lägga armarna om honom. Han omfamnar mig snabbt och jag kan känna att han lutar sitt huvud emot min axel.
Jag suckar svagt. Det här är så jävla konstigt.
Det går någon minut innan Matheos grepp om mig blir lösare, jag backar försiktigt bakåt ett steg.
"Kan jag få snacka med Dante? Själv?", frågar han, och jag nickar efter att ha gett Dante en blick och konstaterat att det är lugnt för honom. Jag kan nästan se i Matheos ögon att han skäms. Förutom skam är dem fulla av sorg.
Jag går ut från mitt rum och nerför trappan, jag får upp min mobil och skrollar igenom mina notiser jag fått den senaste timmen.
Frustrerat drar jag en hand igenom mitt hår. Vad hände precis? Jag vet knappt själv. Men jag vet att jag litar på Dante och vad han säger. Även om jag inte känt honom så länge.
Jag håller på att skriva ett sms till Vilda när jag hör fotsteg i trappan, jag vänder mig om och möter Dantes ögon.
"Din brorsa skulle gå och lägga sig", säger han och jag nickar. Jag följer efter honom när han går ut i hallen igen.
"Vad gör du?", frågar jag förvirrat medan han knyter hans skor.
"Jag måste sticka", svarar han bara. Jag nickar långsamt och går fram till honom när han fått på sig hans skor.
"När ser jag dig igen?", frågar jag försiktigt.
"Jag vet inte", Dantes röst är låg.
Vår ögonkontakt håller i några sekunder, Dante minskar långsamt och försiktigt på avståndet mellan oss och våra läppar. Han bryter inte ögonkontakten förrän han kysser mig. Båda hans händer ligger om mina kinder, vilket får mig att le en aning.
"Diana...", han lutar sin panna emot min och jag ser att han återfuktar sina läppar. Det är bara några centimeter mellan oss. Knappt det ens. "Jag älskar dig", sedan kysser han mig igen.
Först några snabba kyssar och sedan en längre. Dante gör mig hel, han får mig att känna massa saker jag inte känt tidigare. Vilket gör mig rädd men ändå trygg. Jag känner mig så oerhört trygg med honom.
Han är speciell, jag tror verkligen att det inte finns någon som honom. Han kommer alltid vara någon för mig. Oavsett vad som händer.
Mitt i vår fina stund hör jag att ytterdörren öppnas, och både jag och Dante drar ifrån varandra.
"Åh shit förlåt, stör jag?", jag himlar med ögonen när jag hör Biancas röst.
"Nej jag skulle precis sticka", det är Dante som svarar. Jag ser i ögonvrån att Bianca nickar lite.
Dante ser ner på mig en försiktig blick, en nästan lite ledsam. Innan han lutar sig ner emot mina läppar och lämnar en försiktig kyss på mina läppar. Sedan sticker han, bokstavligen. Han lämnar.
