Jag lyfter irriterat på min telefon, för säkert femte gången den senaste timmen. Jag har inte kunnat sova på hela natten, och klockan är liksom två nu. Jag har legat vaken och tänkt på... allt. Mestadels Dante, det måste jag erkänna. Allt känns bara så oklart typ, jag vet inte ens.
Dock lyfter jag inte på telefonen för att kolla klockan, som jag gjort dom tidigare gångerna under natten. Utan för att den började vibrera febrilt helt plötsligt. Matheo? Varför ringer han nu?
"Vad vill du?", jag hör på min lite hesa röst att jag inte pratat på ett par timmar. Dock är det inte Matheo som svarar.
"Hallå? Det är Danne, asså kan du komma och hämta din brorsa typ? Han är aspackad och kommer nog inte kunna ta sig hem själv", jag suckar irriterat när jag hör Daniels röst. Matheos polare.
"Kan inte ni bara hjälpa honom?", frågar jag trött och sätter mig sakta upp i sängen.
"Vi ska slagga i Orminge så nej, och han sa att han behövde sticka hem... för att snacka med dig", svarar Danne och jag suckar.
"Kan inte Matheo slagga i Orminge också?", frågar jag, men tänder ändå den lilla lampan som står på mitt nattduksbord.
"Asså nae, det kan han inte", svarar han och jag reser mig upp från sängen.
"Okej, men ni är i Orminge alltså? Jag är där om en timma i så fall typ, det beror på med bussarna", jag börjar snabbt leta fram en hoodie jag kan ha på mig.
"Ah det är vi, jag messar adressen till dig. Jag tror han hinner nyktra till en del innan du kommer", jag nickar långsamt och säger sen hejdå till Danne. Det blir en tripp till Orminge mitt i natten alltså, kul.
-
Efter att jag fått på mig några skapligt varma kläder, kollat busstiderna och smugit ut från huset var jag påväg till Matheo. Jävla idiot säger jag bara, det är inte första gången det här händer ens. Men det är klart jag ställer upp, allt för min efterblivna storebror.
Det tog 40 minuter för mig att ta mig till Orminge och den här adressen som dom skulle befinna sig på. Egentligen tar det längre tid att komma hit, men eftersom bussen inte behövt stanna speciellt många gånger gick det lite snabbare. Något jag är tacksam för, jag vill bara få hem Matheo så jag kan få sova igen. Eller försöka sova igen, antar jag.
Det gula huset är inte så jätte stort, dock är buskarna bredvid grinden enorma. Dock hittar jag en ensam liten pojke sittandes precis vid grinden, så det tog inte lång tid att hitta honom.
"Jobbig kväll eller?", jag sätter mig bredvid honom när jag kommer fram. Han vänder huvudet lite förvånat mot mig, och börjar sen skratta.
"Fan vilken legend du är, som alltid kommer och hämtar mig. Jag är ju för fan i Orminge!", säger han lyckligt och lägger ena armen över mina axlar. Jag skrattar svagt åt honom.
"Jo det är vi... Är det inte dags att börja dra sig hemåt då?", jag höjer lite på ögonbrynen och ser fundersamt på honom.
"Redan? Klockan är bara", han tar upp hans spruckna telefon och kollar klockan. Jag kan sätta en hundring på att den telefonen inte var så spräckt när han gick hemifrån för några timmar sen. "Hon är tre... Hur fan hände det här?", han ger mig en förvirrad blick.
"Tiden går fort när man har roligt", jag rycker på axlarna innan jag reser mig upp. "Kom här", jag räcker ut min ena hand och hjälper honom upp.
"Du är en bra syster Diana", han ler stort mot mig, vilket jag besvarar med en ögonrullning.
"Jo tack, jag vet", jag suckar svagt när han tar upp ett cigarettpaket. Jag vänder lite på huvudet, eftersom jag tänkt luta mig mot bilen som står vid vägkanten. Dock fastnar min blick på något annat, på andra sidan vägen. Eller någon annan.
