"Vad tycker du att jag ska göra då?", frågar jag och lutar mig tillbaka på bänken jag sitter på. Jag hör hur Vilda harklar sig lite i andra sidan telefonen.
"Okej, first of all kan vi diskutera om att han frågade om han fick kyssa dig? Det är typ det finaste jag har hört i hela mitt liv", jag hör på hennes retsamma röst att hon antagligen har ett flin fastklistrat på ansiktet. Jag himlar med ögonen.
"Det är inte kul! Jag fattar inte ens varför jag sa så", jag suckar och kollar upp mot himmelen lite grann. Det är solnedgång.
"Men du förstår väl att du måste snacka med Dante? Och liksom förklara att du fick panik eller något", frågar hon och jag nickar bara lite med huvudet.
"Ja alltså jag fattar, men jag kan ju inte bara åka förbi hans hus och plinga på dörren", ifrågasätter jag.
"Du kan väl smsa honom? Eller ringa?", frågar hon, men jag suckar bara igen.
"Men jag tänker inte sticka hem", svarar jag envist, och nu är det Vildas tur att sucka.
"Ja okej men... Smsa Dante, han kommer förstå. Det är jag nästan säker på", säger hon och jag ler lite för mig själv. Världens finaste vän är vad hon är.
"Ah okej, men jag hör av mig senare. Ha det så kul hos din morfar", säger jag och känner nästan lite skadeglädje, jag vet att Vilda inte ville hänga med till hennes morfars land.
"Håll käften, och håll mig uppdaterad om läget. Hejdå", med dem orden lägger hon på samtalet, och jag lämnas ensam igen.
Sen jag stack hemifrån har jag bara ränt ute på gatorna. Inte för att det direkt var utav mitt egna val, bara att det är antingen ingen som svarar eller så ska någon iväg. Eller något annat förhinder som gör att jag inte kan åka till just den personen. Jag har liksom hört av mig till in princip alla jag känner, eller alla jag skulle kunna sova en natt hos iallafall.
Jag reser mig upp från bänken och börjar gå längs den aningen folktomma gatan. Jag förvånas över att jag gick hela vägen till stan, det tog ett bra tag liksom. Men det var skönt på något sätt, jag fick liksom tänka igenom mycket och gjort saker lite klarare i mitt huvud.
Jag kollar ner i min telefon, och går sakta in på min och Dantes sms konversation. Jag biter mig svagt i läppen medan jag trycker på tangenterna. Jag måste ändå visa att jag är mogen, och liksom kan prata om saker jag gjort... fel? Det var inte meningen, det jag sa till honom tidigare idag. Eller jag sa det inte riktigt, det var mer han som sa det. Att jag på något sätt inte vill ha honom hos mig, för att han är han. Det var ju inte så jag menade, allt kom bara ut på fel sätt.
Jag kollar ner på mitt sms några sekunder, och innan jag hinner ångra mig trycker jag på skicka. Jag vet inte vad som förvånar mig mest, att jag faktiskt skickade smset eller att han svarade så fort.
Diana, 21:20
Kan vi ses och prata? Allt blev fel imorse
Dante, 21:21
Ja absolut, vart är du?
Diana, 21:21
Inne i stan typ
Dante, 21:22
Du vet dedär stället du käkade på och vi sågs? Jag sitter utanför södra ingången. Kom
Diana, 21:23
Där om 5
Jag lägger ner min mobil i min jackficka och börjar gå mot stället Dante sagt att han är på. Jag känner mig aningen nervös, men ändå är det något slags lugn som lägger sig över mig. Jag kan ju inte neka att jag tycker om att vara i närheten av honom, Dante. Jag trivs ju i hans sällskap.
Jag hinner inte riktigt reflektera över vad det är jag gör, förrän jag rundar ett hörn och i nästa sekund kan se Dantes rygg. Jag märker dock direkt att han inte sitter ensam. Det är några bord och stolar som man kan äta vid precis vid ingången till den lilla gallerian.
