Jag stirrar upp i det vita taket. Det gör ont i mitt huvud av den minimala sömnen jag fått i natt. Det vill säga ingen sömn alls, in princip. Jag kanske har slocknat då och då, men det är inget jag minns.
Mitt hjärta hoppar över ett slag när Dante försiktigt lägger hans hand på min mage, inte på grund av hans beröring utan för att jag blev rädd.
Han sover fortfarande, det har han gjort ett bra tag dock. Han somnade nästan direkt efter att han sagt det där. Att han inte alls känner Oskar.
Det är väl det som hållit mig vaken hela natten, alla tankar i mitt huvud. Jag kan verkligen inte förstå mig på något längre.
Jag tror på Dante när han säger att han inte kände honom, Oskar alltså. Men Matheo skulle väl inte ljuga om något sånt? Dock så tvekar jag ändå på den fronten, han har inte varit sig själv på senaste.
Åter igen blir jag livrädd, när Dante börjar röra på sig. Den här gången verkar han vakna istället för att bara röra på sig dock. Vilket jag konstaterar när han långsamt öppnar hans ögon.
"Har du varit vaken länge?", frågar han tyst, och tar sen ett bättre grepp om mig. Jag vänder på mig så jag ligger på mage, fortfarande med hans armar om mig. Jag vill bara kunna se hans ansikte.
"Jag har inte sovit något", svarar jag och harklar mig.
"Vadå då?", han ser lite förvirrat på mig.
"Det där med Oskar...", svarar jag, och sänker min blick så vi inte har ögonkontakt längre. Istället granskar jag hans ansikte.
"Ah just det, vad var det med honom?", frågar han, jag lägger min ena arm över hans bröst.
"Han tog livet av sig för lite mer än två år sen, en överdos", svarar jag, och tar en kort paus. "Det var min brors bästa vän".
Dante nickar långsamt, och jag känner att hans grepp om mig blir hårdare. Jag ler försiktigt mot honom, och hinner tveka flera gånger innan jag öppnar munnen igen.
"Så du har ingen aning om vem han var?", frågar jag tyst, Dante skakar bara på huvudet och det är då jag konstaterar att Matheo har ljugit för mig hela tiden.
Jag tar ett djupt andetag och försöker lugna ner mig lite.
"Stod du honom nära?", frågar Dante tyst.
"Rätt så... ja", svarar jag lika tyst, och han ler ledsamt emot mig.
"Jag är ledsen", säger han, vilket får mig att le lite jag med.
"Nej alltså det är lugnt bara det att", jag pausar för att sätta mig upp i sängen istället. Dantes ena arm ligger fortfarande runt min midja dock. "Matheo har sagt en grej, och jag vet inte om det är helt sant typ. Eller han har sagt flera saker".
"Vad har han sagt?", frågar han, och jag hör nästan på hans röst att han blir arg.
"Tillexempel att det var du som gav Oskar tabletterna, så han kunde göra det. Men det har han ju ljugit om", svarar jag på hans fråga.
"Varför skulle han säga det?", om jag bara kunde svaret på den frågan.
"Jag har ingen jävla aning", ett humorlöst skratt slipper ur min strupe.
"Jag langade inte något till människor jag inte kände, så nu har du det klart", säger han och jag nickar.
"Han sa en annan grej också", börjar jag.
"Vadå?", Dante höjer lite på ögonbrynen.
"Jag vet att du festade för några dagar sen, och att du tog droger då", säger jag, och han verkar först lite förvånad över att jag tar upp det. Sen nickar han långsamt.
