Ett år senare
Jag granskar långsamt mitt ansikte i min helkropps spegel. Mina skimrande ögonlock, ögonfransarna som är svarta av mascara. Bronzern som ligger över mina kindben, och mina målade ögonbryn.
Jag granskar mig själv tills jag blir rädd, jag granskar mig själv medan jag låter mina tankar springa iväg. Om jag ändrade på det, den kroppsdelen, då skulle jag vara fin. Eller finare iallafall.
Jag granskar hela min kropp till jag går upp tills ansiktet igen, ögonen mer exakt. Dom granskar jag länge. Dom är lika bruna som dom var igår. Ibland önskar jag att mina ögon är lika blå som Vildas. Men önskningarna går aldrig i uppfyllelse. Det är alltid samma gamla jag som granskar mig själv, dag in och dag ut. Samma gamla bruna ögon som sveper över min kropp.
Samma ögon som mötte hans för ett år sen, fan hur kan jag inte glömt dom ögonen än? Dom var så annorlunda, jag har inte sett några såna ögon tidigare. Dom lös verkligen. Blått, min favorit färg sen ursinnets tid. Medan jag sitter här med mina, rätt tråkiga, bruna ögon.
Jag vet fortfarande inte vem killen är, jag var så jävla full den natten. Jag minns knappt något ärligt talat. Det är därför jag tycker det är konstigt att jag fortfarande minns hans ögonfärg, och hur hans kalla händer värmde mig.
"Diana?", jag kollar bort från spegeln som hänger på väggen i mitt rum, mot dörröppningen mamma står i. Hon ler varmt mot mig.
"Är du redo att sticka?", jag nickar som svar och sekunden efter har mamma bytts ut mot min storasyster Bianca. Varför fick jag inte hennes ögon? Dom är jätte jätte blå. Dock har hon samma bruna färg på hår som jag, vilket bara gör henne mer speciell. En brunett med blå ögon liksom.
Bianca bär en svart klänning, den är lite tajtare runt överkroppen och blir mer vid från midjan och neråt. Jag själv bär ett par trasiga jeans, planerar att ta på mig mina vita Nike skor och till det en svart kortärmad Nike tröja. Jag brukar inte ha på mig klänningar så ofta, kjolar funkar men inte klänningar, absolut inte.
Jag möter Biancas ögon som granskar min klädsel, likt så som jag granskat mig själv tidigare. Hon går in i mitt rum och sätter sig i min säng.
"Kan du inte klä upp dig lite iallafall?", hon skickar några dryga blickar mot mina byxor. Men jag fattar henne ändå. Jag skulle inte vilja att någon skulle komma så som jag är klädd på min begravning, det är bara det att det inte finns en millimeter i min kropp som bryr sig. Även om det låter otroligt elakt, så gör jag inte det. Jag kände inte min farfar, jag skulle aldrig lära känna honom heller. Varför ska jag sörja någon jag inte kände?
Jag rycker bara på axlarna som svar på hennes fråga och går fram till min säng där min mobil och hörlurar ligger. Bianca suckar högljutt.
"Kom igen Diana, var inte sån", jag kollar lite förvirrat på henne.
"Var inte hur då?", frågar jag och höjer lite på ögonbrynen. Hon himlar med ögonen och reser sig sen från min säng. Vad menade hon?
"Du får ha på dig vad du vill. Bara tänk på att det här är jobbigt för pappa", hon ger mig ett snett leende innan hon lämnar mig ensam i mitt rum igen.
Jag fattar inte varför jag är så osympatisk? Om det nu är rätt ord för vad jag är.
Jag vänder mig mot min stol som är full med använda kläder, suckar och tar sen fram ett par svarta byxor med hål på knäna. Vad är grejen med att man ska vara svartklädd på begravningar? Det är det jag funderar på medan jag snabbt byter byxor. Jag tar på mig ett skärp innan jag lägger ner min mobil i bakfickan och tar hörlurarna i handen.
