Jamie

Kapitel 16

Kapitel 16
Hur kunde det här gå till? Hon gillade ju honom, han hade hoppats och trott det, men sedan verkade det plötsligt inte som det längre. Om hon verkligen gillat honom hade det inte spelat någon roll att hon var hans lärare. Men nu var det som det var. Kvinnan i Jamies drömmar besvarade inte hans känslor. För första gången någonsin hade han fått sitt hjärta riktigt krossat. Det känns fruktansvärt först, som att hela hans liv är över. Han kan inte se någon annan kvinna han skulle vilja dela sitt liv med, den enda rätta för honom är Disa. Han gråter och förbannar världen, funderar på hur han ska hämnas och straffa henne. Smärtan sliter nästan itu honom. Men efter många timmar liggandes där i sängen, när allt som finns kvar av honom nästan bara är en liten våt fläck, lyckas han somna, och när han väl vaknar känns det faktiskt mycket bättre. Han sover fram till lunch trots att det är onsdag. När han går upp känner han sig sliten, men hyfsat lugn och sansad. Hans hjärta känns som det ska, det har inte stora, blödande sår längre. Att det inte kan bli han och Disa känns inte som världens undergång, det känns faktiskt helt okej. Hon är ju trots allt hans lärare, och det skulle ju inte fungera. Jamie bestämmer sig för att släppa det, och att vara vänlig men hålla sig lite på avstånd från Disa. Han förstår ju att det måste vara en obekväm situation för henne, med en elev som plötsligt visar intresse för henne, så han ska försöka underlätta så mycket som möjligt för henne och bete sig högst professionellt, och vuxet. Ja, han känner sig mer mogen nu faktiskt. Som om han blivit en livserfarenhet rikare och nu kan se på världen med nya, vuxna ögon. Han är om möjligt ännu coolare än han var dagen innan.
Hur som helst. Att ha blivit avvisad känns inte så farligt längre. Det finns många andra kvinnor där ute som bara väntar på att Jamie ska hitta dem.
Med lättare hjärta och gladare sinne tar han en dusch och tvättar noga sitt gröna hår. Han skrubbar bort vartenda spår av ledsamhet, och stiger ut ur duschen som en ny människa med ett leende på läpparna. Han är redo att erövra världen!
På kvällen samma dag ser han Birk i stora sällskapsrummet. Birk verkar undvika Jamie och vänder sig mot sina vänner så att han står med ryggen vänd mot Jamie. Jamie låter sig inte bekomma, han går fram till gruppen av människor och knackar Birk på axeln.
"Hej Birk. Kan vi prata?" frågar han och försöker le vänligt. Birk ser vaksam ut men nickar. De går till ett avskilt hörn av rummet.
"Hur är det?" frågar Jamie tyst när de är ensamma. Han tänker på deras senaste samtal när Birk nästan fick ett totalt sammanbrott. Birk ser överraskad ut vid frågan.
"Jo, det är bra." svarar han försiktigt. Jamie tvekar.
"Jag... jag vet inte hur jag ska säga det här. Äsch, jag bara säger det. Jag pratade med Disa igår. Hon gjorde det rätt tydligt att hon inte dejtar elever. Jag berättar det här bara för din skull, inte för att... vara elak... Jag menar bara... ta det försiktigt, så du inte blir sårad. Du får såklart göra vad du vill, ge det en chans om du vågar, men var beredd på att det kanske inte går som du vill..." Jamie tystnar. Han känner sig plötsligt korkad. Varför hade han varit tvungen att varna Birk? Det hade bara känts rätt, Jamie vill av någon anledning inte att Birk ska bli sårad, kanske för att han verkar så känslig och skör... Men nu känner sig Jamie bara extremt obekväm och vet inte vart han ska ta vägen.
Jamie förväntar sig att Birk ska bryta ihop och börja gråta eller skrika eller något, han verkade ju trots allt rätt labil, men Birk bara ser på honom med sina djupa, havsblå ögon.
"Jag beklagar, Jamie." svarar han. Han höjer en arm men sänker den sedan igen. Jamie ser förvirrat på honom.
"Va?" säger han utan att förstå vad Birk menat.
"Ja, jag är ledsen att du inte fick personen du gillade, och att du blev sårad. Det beklagar jag." förklarar Birk. Jamie ser ännu mer undrande på honom.
"Men du då? Är inte du ledsen? För dig själv alltså, menar jag." frågar Jamie. Birk ler och stryker undan några blonda hårslingor från pannan.
"Nä, det är lugnt. Jag klarar mig. Jag kanske inte var så kär i Disa ändå, vid närmare eftertanke." svarar han med glittrande ögon. Jamie känner en enorm lättnad, han vet inte varför, men Birks ord gör honom genast mycket lugnare och gladare.
"Okej, vad bra." säger Jamie och ler. "Vad säger du, ska vi köra en match i air-hockey?" frågar han och drar fingrarna genom sitt gröna hår. Birk ler han också och nickar.
"Absolut!"