Allt kan bli förlåtet - Noel Flike

tjugo

Noel

Måndag
Jag sitter på min nästsista lektion. Det är svenska, vilket jag ogillar extremt mycket. Min lärare går igenom något tråkigt om dåtid och nutid och blablabla. Jag har slutat lyssna för längesen. Min blick vilar ner i min telefon. Just nu sitter jag och överväger om jag ska skicka till Wilma. Jag vill träffa henne igen. När jag bläddrar igenom instagramflödet så får jag syn på en bild på Wilma som Nelly lagt ut. Det är då jag bestämmer mig för att skriva till henne.

Jag, 14:50
Hur känner du kring att skolka, typ nu?

Wilma, 14:52
Visst, men jag tänkte göra en grej efter skolan

Jag, 14:53
Jag kan följa med på din grej först oså tar vi min grej sen?

Wilma, 14:53
Är du helt säker på att du vill följa med verkligen?

Jag, 14:54
Ja jag e helt säker, 100%

Wilma, 14:55
Möts vid mitt skåp? Om 5?

Jag, 14:56
Ses

Jag reser mig upp och tar svenskaboken i handen och går fram till läraren. Hon kollar frågandes på mig.

Egentligen vill jag säga att hennes lektion är den tråkigaste nånsin men jag skippar det.

En annan gång kanske.

"Tandläkarn" säger jag kort och lägger boken framme på hennes kateder. Sen lämnar jag klassrummet och går till mitt skåp. Jag öppnar det och tar ut min jacka som jag drar på mig samtidigt som jag stänger igen skåpet. Sen halvjoggar jag ner för trappan så jag kommer till tvåornas korridorer. Jag går igenom den första korridoren och svänger runt hörnet. Vid Wilmas skåp ser jag henne. Hon har precis dragit på sig jackan när jag kommer fram till henne.

"Hej"

"Hej" hälsar hon tillbaka och stänger skåpet. Hennes blick vilar i golvet och hon är rätt tyst när vi går igenom korridoren.

Nu är det något.

"Hur är det?" Frågar jag och kollar ner på henne. Hon rycker på axlarna. Jag kollar bekymrat på henne, något är fel.

"Vi ska till kyrkogården" säger hon när jag knuffat upp porten. Vi kommer ut på skolgården och rundar hörnet av skolan så vi kommer till parkeringen.

"Okej" svarar jag. Jag vet inte varför hon ska dit men jag känner att det kanske inte är lämpligt att fråga. Vi öppnar en varsin bildörr och sätter oss. Jag startar bilen och börjar köra emot kyrkogården.

"Jag vet att du undrar så jag ska bara säga det" säger hon.

"Du behöver in-" jag blir avbruten.

"Min pappa är död och jag brukar hälsa på honom så ofta jag kan" säger hon.

"Hade jag inte kört bilen så hade jag kramat om dig hårt nu" svarar jag och kollar på henne. Hon ler lätt emot mig.

"Han dog när jag var 5 så det är inte så jobbigt att prata om" säger hon och jag nickar som svar. Efter några minuter svänger vi in på parkeringen till kyrkogården. När vi går ur bilen så går jag fram till henne och slår armarna om henne. Hon kramar mig hårt tillbaka i några sekunder innan hon drar ifrån. Istället tar hon min hand och drar mig in till kyrkogården. Hon går en kort bit innan hon stannar framför en grav. Hon sätter sig på huk och tänder ljuset som står där med en tändare. Hon ställer sig upp bredvid mig och kollar ner på graven. Jag lägger min ena arm kring henne. Hon lutar sitt huvud emot min arm. Jag lägger mitt huvud emot hennes. Vi står här i några minuter innan hon vänder sig om emot mig.

Hon har så extremt fina ögon.

"Ska vi göra din grej nu?"

"Är du klar här?" Frågar jag för att vara säker liksom. Hon nickar så vi går till bilen. Vi sätter oss och jag startar bilen. Jag börjar köra emot stället jag ska ta henne till. Jag parkerar bilen efter en lagom kort bilresa. Vi går en liten bit tills vi kommer fram till ån. Jag tar med henne upp på den lilla kullen som finns bredvid. Jag sätter mig och lutar mig emot trädet. Wilma slår sig ner bredvid mig.

"Det är fint" säger hon och blickar ut över vattnet. Bakom träden skymtas några små hus och en åker.

"Vyer är min grej"

"Du är fan klyschig asså" skrattar hon. Jag faller med i hennes skratt samtidigt som jag himlar med ögonen och skakar på huvudet. Efter vi suttit där en bra stund börjar det duggregna.

"Ska vi dra?" Frågar jag och reser mig upp. Som svar så reser hon sig också upp. Vi börjar gå och det börjar regna mer och mer. Tillslut är det verkligen spöregn.

"Noel" säger hon och stoppar mig mitt under himlen som öppnat sig och släppt ner allt regn över oss.

"Vad är så viktigt att vi måste stanna i regnet?" Frågar jag och kollar på henne och skrattar. Hon tar ett steg fram till mig och lägger sina armar kring min nacke. Jag lutar mig ner emot henne och mina läppar möter hennes.

Regnet var kallt men det enda jag kände var värme, ifrån henne.

—————————————
se på fan;))