Killarnas fuckgirl

18 | (Namnlöst Kapitel)

Jag svarade på samtalet och där i andra luren hör jag Jacks röst.
————————————————————————

Samtalet med Jack

- Hallå?

- Hej Victoria!

- Hej Jack, vad ville du?

- Jag såg dig på stan igår. Och såg att du stod och hånglade med en äldre kille.

- Asså bara så du vet så är han bara min kompis som jag har känt för evigt.

- Ok. Jag tog några bilder på er två också så har jag flera nakenbilder på dig så om du inte vill att andra ska fortsätta att kalla dig slampa, hora och allt annat som du egentligen är. Så finns det tyvärr ingen chans för dig längre.

- Vad fan menar du med det?

- Precis det jag sa lilla du.

- Om du gör någonting med dom där bilderna så lovar jag dig att du kommer ångra dig rejält.

- Oj, Jag blir så himla rädd för dig Victoria. Hahah skulle inte ens tro det.

- Hoppas att du blir det, du är så himla.
Jag hann inte säga något mer förens Jack la på samtalet.
~~~

Jag går tillbaka till Olle och han ser helt frågande ut.
- Vad hände? Frågade han
- Nej ingenting, det var bara Jack en kompis från skolan som är helt jävla dum i huvudet.
Jag gick fram till Olle och satte mig grenslat över honom, jag började pilla med hans hår och försöker att le mot honom för att dölja paniken, besvikelsen som bara växer inom mig.
Han drar mig in närmare honom och börjar kyssa mig på halsen. Han går upp mot mitt ansikte och börjar kyssa mig. Våra kyssar övergår snabbt till hångel, händerna var överallt. Jag fick panik, jag klarar inte av det.
- Förlåt, jag klarar inte av det! Sa jag och tårarna började rinna ner för mina kinder
Jag reste mig snabbt upp från Olle och sprang ut till hallen och tog på mig mina skor och ytterkläder innan jag öppnade dörren och sprang där ifrån.
En bit ifrån Olles hus så börjar jag gå snabbare istället för att springa och tårarna bara rinner och rinner ner från mitt ansikte, jag börjar få svårt att andas och paniken bara stiger inombords.

Jag drar snabbt upp mina nycklar ur jackfickan och vill bara ligga i min säng och försvinna från denna äckliga värld. Försvinna från alla äckliga människor i skolan, försvinna från Jack, Tristan och alla andra.
Jag öppnar ytterdörren och går snabbt in, lika snabbt stänger jag dörren bakom mig och låser dörren.
- Hallå mamma? Ropar jag
- Hallå? Ropar jag igen för att vara säker på att hon inte är hemma
Inget svar.
Jag tar av mig mina ytterkläder och går in till mitt rum och slänger mig i sängen med kudden för ansiktet och det är då allting brister för mig.
Jag sätter mig upp i sängen och funderar på vad jag ska göra.
"Ska jag ta mitt liv? Jag orkar inte leva såhär längre ju. Allting är bara skit" tänker jag för mig själv
Jag reser mig upp och går till mitt skrivbord och tar fram ett papper och en penna, och jag börjar skriva.

"Om du läser det här är det förmodligen det sista du hör av mig, men var inte ledsen för det. Jag lovar att jag kommer må så mycket bättre av att få slippa denna värld. Och förlåt för att jag redan nu vet att du kommer bli förkrossad igen. Mamma hoppas du kan förlåta mig även fast jag tar samma beslut som pappa. Jag vet att du saknar honom, tro mig jag vet det. Jag saknar honom varje dag som går. Och jag vet att jag har gjort väldigt många dåliga val i mitt liv, och jag är så ledsen för allting som du har behövt gå igenom på grund av mig.

Men Föreställ dig att jag är på vinden, och att stegen dit gick sönder på vägen, så att jag inte kan komma ner igen, men jag kan hela tiden se din minsta rörelse... Jag ser den första tåren du fäller för mig, och jag kommer se den sista också.

Hoppas att du kommer klara dig igenom detta ännu en gång, jag vill verkligen egentligen inte göra detta men jag måste. Jag kommer aldrig glömma de underbara minnena du har gett mig, de underbara stunderna med dig. Hur du tröstar mig när jag är ledsen och hur du aldrig har gett upp hoppet för mig även hur jävla dum jag än kan vara så har du aldrig gett upp hoppet. Fortsätt med det, ge aldrig upp hoppet. Ge inte upp ditt hopp så som jag gör med mitt liv.

Jag ser dig. Hela tiden.

Pussar & Kramar, din dotter Victoria"