Killarnas fuckgirl

24 | Rykten har alltid konsekvenser

Han tog upp sin mobil och visade mig.
————————————————————————

Jag tog fram min lilla låda som jag hade gömt under min säng.

Ja, nu tror ni säker att jag ska ta upp min lilla låda och där i ligger ett rakblad. Men det är fel!

Jag sätter mig på golvet och öppnar upp lådan och lägger locket bredvid.

Jag tar upp påsen som ligger inuti lådan, jag reser mig upp och sätter mig vid mitt skrivbord.

Jag öppnar upp påsen och häller ut allt på bordet. Utspritt på mitt skrivbord ligger 3 st perfekt ihoprullade jointer. Jag går upp mot mitt fönster och öppnar fönstret.

Jag tänder en utav jointerna och röker.
Jag röker på.

Min kropp blir mer avslappnad och det har alltid hjälp mig med att få bort alla jobbiga tankar & situationer som jag hamnar i.

Allt jag känner för Jack är ren ilska, frustration, jag vill hämnas på honom.

~~~

- Hur fan kunde du göra så mot mig? Skrek jag

Jag ryckte upp dörren till Jacks hus det smällde högt när dörrhandtaget träffade väggen. Säkerligen blev det ett stort hål, men det var inget som jag orkade lägga en tanke på för tillfället.

Mina ögon var rödspräckliga och mascaran rann långt ner på kinderna.

Jag möttes av ett par förvånade ögon, samma par ögon som jag en gång i tiden faktiskt började bli förälskad i.

Jack stod som förstelnad med en macka i ena handen och ett glas mjölk i den andra. Hans hår var rufsigt och visade på att han nyss stigit upp ur sängen.

"Hur kunde du?!" Skrek jag igen medan han försiktigt smög vidare till det bruna lilla köksbordet och satte sig ljudlöst ner på en av stolarna och började tugga koncentrerat på sin ostmacka.

Han satt där helt oberörd och tittade ut genom fönstret som vette ut mot den folktäta staden. Solen sken rakt på honom och jag kunde inte komma ifrån att var otroligt snygg. Men det förändrade ingenting just nu. Det han hade gjort var hemsk och gick inte att ändra på och det var hans fel, han hade krossat mig totalt nu.

Att han bara satt där oberörd och tuggade på sin hopplösa macka gjorde mig bara mer rasande. Jag sprang igenom lägenheten och in i Jacks sovrum, såg sängen där vi så många har gånger delat. Snabbt tog jag täcket, kuddarna och lakanet i min famn, öppnade fönsterhaken med mina fria hand och lät de vita tygerna falla  ner för att sedan landa på gatan nedanför. En gammal man tittade förvånat upp mot mig och sedan tillbaka på tygerna för att återigen möta min blick.

Jag stängde fönstret och gav sig på skrivbordet. Papper, pennor, pärmar och block flög över hela rummet när Jack dök upp i dörröppningen och stirrade på mig. All min styrka rann ur mig, hans blick tog ur all kraft som jag hade kvar. Sakta sjönk jag ner på golvet, lät huvudet vila på knäna. Där satt jag i fosterställning och lät tårarna rinna nerför mina kinder igen medan han stod och tittade på mig en bit ifrån.

- Har du ingenting att säga mig? Frågade jag mellan snyftningarna.

Jag lyfte sakna upp mitt ansikte mot honom samtidigt som jag strök bort en hårslinga som hängde för mitt ansikte.

Jag tog tag i sängkanten och halade mig upp till stående ställning, jag tittade rakt in i ögonen på Jack.

- Det var inte meningen. Var det enda han kläckte ur sig och de orden gjorde att jag helt tappade kontrollen över vad jag gjorde.

Jag tog närmsta föremålet som jag såg, vilket råkade vara en liten bordslampa och kastade den hårt mot Jack. I sista sekund hann han flytta sig ett steg åt sidan så att lampan fortsatte ut i vardagsrummet och landade med en duns på golvet istället för att knocka honom i bröstkorgen

- Du menar alltså att det inte var meningen att det inte var meningen att du la ut bilderna på mig? Och sedan skicka runt det till alla på skolan? Skrek jag så högt att det var ett under att ingen granne kom och knackade på dörren för att kolla om det var någon som blev mördad.

Han stod på samma plats som förut och stirrade på mig, fortfarande kom inga fler ord ur hans mun.

- Jag trodde på dig, jag trodde att man kunde lita på dig. Sa jag och kollade besviket på honom

Jag kände inte längre samma hat när jag tittade in i hans brungröna ögon, istället led jag med honom. Men det gick inte att ändra det fakta att han redan hade skickat ut dom bilderna till hela skolan om inte mer än det.

Han sa fortfarande inte ett knyst, tittade bara på mig med ett ledsamt ansiktsuttryck.

- Finns det någonting jag kan säga eller göra för att vinna tillbaka ditt hjärta? Sa han och tittade snabbt ner i marken igen, det märktes att han ångrade sig rejält.

- Du har förstört allt. Sa jag besviket

Jag gick med snabba steg förbi Jack och vidare mot ytterdörren. Jag ville inte visa hur ledsen jag faktiskt var och hur mycket jag egentligen ville ge honom en extra chans.

Snabbt smet jag ut genom dörren och nedför den långa trappan ner. I sista sekund hann jag väja för en dam med sin lilla hund i famnen som stod längst ner i trappuppgången och väntade på hissen. Damen tittade förskräckt på mig när jag sprang ut genom dörren.

Allting var förstört nu, utan någon skyddsängel var jag ingen längre. Jag stannade upp, vände mig om och tittade upp mot hans fönster, anade hans ansikte, vände mig snabbt om igen och sprang vidare.

Utan att titta mig för sprang jag rakt över vägen, jag hörde inte bilen förrän ett öronbedövande tjut från en bromsande bil fyllde mins hörselgångar. Det sista jag hann tänka var "Nu fick han sitt straff i alla fall".

Sedan blev allt svart