I knew you were trouble

Kapitel 0 - Prolog

Drygt ett och ett halvt år tidigare (17/1 - 2017)

Liams pov

Det piper, blinkar och väser om alla apparater.
Monitorer visar syresättning, hjärtfrekvens, puls och andetag. I flera ställningar på golvet hänger det påsar med olika vätskor och mediciner, och allt är kopplat till denna lilla kropp. En kropp tillhörande en liten människa på knappt tre kilo.

Hur det ens är möjligt för en så liten person att vara uppkopplad till så många apparater på en och samma gång är chockerande. Det ser ut som att varenda millimeter av hennes kropp är punkterad med en kanyl och det sitter tejpremsor som håller ordning på alla sladdar på armar, ben, bröstkorg och huvud. 

Ansiktet täcks nästan helt av den vita slang som är kopplad till respiratorn. Det lilla huvudet är inlindat i ett bandage och jag har så grymt svårt att ta in det hela.

Jag står och stirrar ner på den lilla kroppen utan att veta vad jag ska känna eller tycka. Tre och en halv vecka gammal och redan blivit utsatt för detta. Jag mår illa av att tänka på det. I tre dagar har jag kommit in hit för att försöka förstå vad som egentligen hände den där dagen och vad detta kan komma att betyda i framtiden. Dagen när hela mitt liv, våra liv, förändrades för alltid. 

Allt är bara så overkligt och det vänder sig i magen på mig när jag inser att ingen ännu vet om denna lilla försvarslösa varelse kommer att överleva eller inte och om hon överlever så kan ingen i dagsläget säga om hon kommer få några bestående skador.

I en fåtölj i det bortre hörnet bredvid fönstret sitter min lillebror Noah och sover med öppen mun. Han ser fridfull ut. En sträng med saliv letar sig ner från hans vänstra mungipa och droppar ner på hans tröja. Äckligt!
Pappa sitter bredvid på en stol, han sitter med nedböjt huvud och stirrar på sina händer och snurrar sakta på sin vigselring. Jag antar att han mår lika dåligt som jag, eller kanske värre? Jag vet inte, jag vet ingenting. Mitt huvud känns bara tomt och innehållslöst.

Ända sedan händelsen har pappa haft svårt att titta mig i ögonen och jag vet inte riktigt vad han känner just nu. Hur ska jag kunna göra det? Jag vet ju inte ens vad jag själv känner.

Synen av den lilla flickan är hemsk då hon förutom alla sladdar och bandage även har många stora fula blåmärken över större delen av kroppen.

Helst vill jag bara springa härifrån och aldrig mer komma tillbaka men jag kan inte, mina fötter har på något märkligt vis vuxit fast i golvet.

Personalen pratar med låga röster runt omkring mig medan de skriver upp värden, byter förband, justerar dropp och pysslar om henne för att hon ska ha det så bra det bra är möjligt. Med både jämna och ojämna mellanrum går något alarm igång och varje gång hoppar jag till även fast jag borde ha vant mig vid det här laget.

En klocka på väggen tickar ljudligt, som om att den vill göra sig påmind om att tiden faktiskt går framåt fortfarande. 

Jag tittar frustrerat upp, 17:17. Den 17 januari 2017.
2017, det år jag även kommer att fylla 17 år. Så jävla ironiskt, kommer jag på mig själva med att tänka.

Jag vänder tillbaka blicken mot sängen igen och jag undrar hur ont hon har. Hon är sövd för att hennes hjärna ska få vila så jag antar att hon inte känner för mycket smärta. Jag vet att hon även får smärtstillande i sitt dropp.

Sköterskorna har flera gånger frågat om jag vill röra henne, men jag vågar inte. Tänk om jag skadar henne ännu mer? Bara tanken på det får mig att vilja kräkas rätt ut på golvet.

Tårarna bränner bakom ögonlocken på mig och jag kämpar hårt för att inte börja gråta. Det lyckas inte riktigt och en ensam tår letar sig sakta ner för min högra kind innan jag hastigt torkar bort den med ärmen på min hoodie, så att ingen ska se den. I min värld gråter inte tuffa 16-åriga killar, så är det bara. Inte ens på sjukhus!