I knew you were trouble

Kapitel 15 - Jag skiter i vad du tycker!

Nutid, 21:e augusti 2018

Liams pov

Noah som precis ska ge Stella ännu ett rån stannar upp mitt i rörelsen när jag stegar fram och greppar tag i Tilde. På en sekund går han från sitt vanliga happy-go-lucky till att inta rollen som bodygurad. Hela hans kropsspråk ändrar sig och han tar försiktigt ett steg bakåt med Stella utan att släppa mig med blicken. Hans gröna ögon, så oerhört lika mina, studerar min minsta rörelse för att se mitt nästa drag och ligga steget före.

I ögonvrån ser jag hur han sätter ner Stella på golvet och föser in henne bakom sig. Stella som inte alls är van vid att se mig så här arg tar genast ett stadigt tag om Noahs byxben med sina små fingrar. Hennes grå ögon är uppspärrade och en tår letar sig tyst nedför hennes kind. Jag förväntar mig att hon ska börja stortjuta, som hon alltid gör, men konstigt nog gör hon inte det.

"Iam aj", säger hon i stället med darrande underläpp. Det, om nåt, är nog dagens största underdrift. På en skala från ett till arg, har jag precis passerat ursinnig och vill inget hellre än att plantera en knuten näve mitt emellan ögonen på Tilde.

"Det är okej Stella" säger Noah tröstande och klappar henne lugnande över håret samtidigt som han spänner blicken i mig för att jag ska fatta att jag borde tagga ner ett par hekto.

Hela mitt inre gör fysiskt ont när jag ser hur rädd Stella är. Rädd för mig, men hur mycket jag än vill så kan jag inte stoppa ilskan som nu fullkomligt sprutar ur mig åt alla håll och kanter.
För mig finns det gränser man inte korsar och detta är en av dem. Tilde har gått så långt över gränsen att hon snart har klivit in i Estland, eller möjligen Finland, och jag har fått nog.

Det var länge sedan jag ballade ur såhär och jag får kämpa hårt med andningen för att inte förlora fattningen totalt. Påminn mig igen, Varför har jag inte redan slängt ut Tilde ur huset? Jo, visst ja! Jag har ju ingen hjärna. Great, jag är en fucking loser!

Tilde är söt, rent av snygg, och jag hade mycket väl kunnat falla för henne om jag gett mig själv lite tid att lära känna henne, men hennes totala respektlöshet mot sina medmänniskor gör att all attraktion jag någonsin känt för henne är som bortblåst.

Jag drar in luft mellan mina sammanbitna tänder och räknar till tre i ett försök att lugna ner både mig själv och mitt hjärta, som dunkar så hårt i bröstkorgen att jag är rädd att jag är på väg att få en hjärtattack. Jag vet att jag är nära att slå över. Åt vilket håll vet jag inte riktigt. Antingen slår det över åt det håll där jag kommer göra något väldigt, väldigt dumt och som jag sedan kommer få ångra resten av mitt liv, eller så går det åt det håll där jag får en panikattack. Inget av alternativen känns speciellt lockande och jag tittar desperat på Noah för att se om han kan läsa av mig och är med på banan. Han ger mig en liten nick och jag vet direkt att han är där, beredd att ingripa om det skulle behövas.

Hur mycket jag än jobbar på att få min omgivning att tro att jag är den där killen som totalt skiter i sina medmänniskor. Att jag hatar alla och att jag inte står någon nära så är det så långt ifrån sanningen man kan komma. Jag älskar Noah, mer än jag älskar mig själv och jag litar på honom till 100 procent. Detta trots att jag allt som oftast är elak mot honom.

Efter allt som hände med Stella är han den som stått på min sida i vått och torrt, trots att jag inte alls förtjänat det. Jag har kallat honom elaka saker, stött bort honom och även använt fysiskt våld mot honom, så allvarligt att han vid ett tillfälle trillade ner för vår trapp och bröt en arm och drog på sig en hjärnskakning, men han bara reser sig, ruskar lite på sig och kommer tillbaka som en bumerang, gång på gång. Han borde fasiken få medalj. Tapperhetsmedalj för att han står ut med mig och tror på mig, även fast jag gång på gång borde ha bevisat motsatsen.