I knew you were trouble

Kapitel 6 - "Kondomer?"

Nutid, 20:e augusti 2018

Liams pov

Vad fan gör jag här - egentligen?

Mitt hjärta dunkar hårt när jag trycker på dörröppnaren till entrédörren för att ta mig vidare till aulan. Ja, jag är lat och är det någon som har problem med att jag använder dörröppnaren så är det deras huvudvärk.
Jag klampar in med tunga steg och ser mig omkring efter en skylt eller liknande som talar om var aulan ligger.

Jag behöver inte leta länge. Aulan ligger rakt fram, längst ner i samma korridor jag precis klivit in i och flertalet elever rör sig i samma riktning. Jag knyter händerna så hårt i fickorna att mina naglar gräver in sig i handflatorna. Underläppen som jag biter i har börjat blöda och den metalliska smaken sprider sig i munnen. Ångestattacken är nära nu och jag koncentrerar mig hårt på att räkna klinkerplattorna i golvet för att inte flippa ut.

En vit, två svarta, två vita, en svart, en grå, en vit, två svarta... vänta va? En grå? Va' fan kommer det en grå mitt i för? Min hjärna har verkligen ett alldeles eget sätt att hänga upp sig på saker nu för tiden.

Helvetes jävla skit! Andas Liam, andas!
Great, jag har börjat låta som morsan även i mitt eget huvud nu också.

Jag fnyser högt för mig själv, vilket genererar i en nyfiken blick från en manlig lärare som skyndar fram genom korridoren med en bunt kollegieblock i famnen och en ful brun portfölj i handen. Jag misstänker i alla fall att han är lärare men det kan lika gärna vara personal från expeditionen.

Korridoren känns som en myrstack, folk skyndar åt olika håll som myror på jakt efter mat åt sin drottning, men den töms också av snabbt nu, det är bra. Jag har nämligen 'lite' svårt för stora folksamlingar. Ännu en anledning för mig att inte vara här. Det här med gymnasiet är verkligen århundradets värsta idé.

Fuck morsan, fuck läkaren och fuck Siv! Det är deras fel alltihop, jag hade klarat mig precis lika bra utan att plugga, kanske till och med bättre. Hur kan det komma sig att de vill ha mig i en miljö där jag känner mig allt annat än bekväm? Jag slår vad om att de mår bra av att plåga mig så mycket de bara kan. Sadister!

Det är bara ettorna som ska vara i aulan och det är jag tacksam för. Det betyder att jag inte behöver snacka med varken Sam, Tex, Zack eller Macke just nu. Har jag tur kan jag kanske undvika dem för resten av dagen också. Jag känner inte för att ha någon diskussion med någon av dem för tillfället. Inte efter min stiliga entré till skolan. Ingen av dem vet ens att jag ska börja här så ... Surprise!

Helst av allt vill jag bara åka härifrån, rymma ett tag. Jag var nära att göra det, att lämna skolan alltså. Efter att Juni gått ifrån mig ute på parkeringen satt jag kvar i bilen en stund och försökte samla tankarna. Först hade jag bestämt mig för att följa efter henne men när Tilde, och sedan Tex, sprang efter henne så bestämde jag mig för att det inte var någon idé. Inget jag kan säga till henne är ändå tillräcklig för att be om ursäkt för att ha kört på henne.

Det kryper i mig när jag gång på gång återspelar hennes fråga i huvudet; 'Hur gick det med bilen?' Jag skiter väl i bilen. Den hade kunnat bli skrot och det hade ändå inte bekommit mig. Jag kan gå och köpa en ny - kontant - om jag bara vill. Så nej, några repor på bilen för att jag har varit en idiot, det bryr jag mig inte om. Men Juni, det går inte att köpa en ny Juni. Stellas olycka har flashat förbi i mitt minne minst hundra gånger de senaste 10 minuterna och jag är oerhört tacksam att det inte blev en repris.

Jag hör snabba steg bakom mig och av ren reflex vänder jag mig om.

"Liam, vänta!

"Tjena!" Jag vet att jag låter mer glad och självsäker än jag känner mig när jag ger Tilde ett leende. Jag har under det senaste året blivit en jävel på att spela teater. Man kanske skulle bli skådis? Fast då har jag valt fel inriktning, så det blir lite svårt att ändra på det nu.