I knew you were trouble

Kapitel 4 - Liam. Liam Fucking Parker!

Nutid, 20:e augusti 2018

Junis POV

Jag stirrar tyst ut genom bussfönstret nästan hela vägen till skolan medan Tilde och Aaron tjatar hål i huvudet på mig.
Jag kan inte förstå hur de kan vara så exalterade över att börja gymnasiet. Så spännande är det faktiskt inte!  Jag försöker stänga dem ute för av någon anledning är jag nervös. Varför är jag det? Det är ju inte så att jag inte känner någon där? Det är typ samma elever som jag gått i skolan med innan så jag förstår inte riktigt varför jag känner som jag gör.

Bussen stannar nästan precis utanför det stora, fula, gula tegelhuset som är vår nya skola. Hela gården är full med elever. Några är på väg in i byggnaden medan andra står i klungor och pratar med varandra, röker eller kollar i sina mobiler.

Jag darrar lite i benen när jag tar de två stegen ut från bussen. Vad är det egentligen med mig?

Tyvärr är jag född klumpig, så det, i kombination med mina darriga ben, gör att jag givetvis snubblar ut och ett högt jubel stiger från de andra på bussen. Underbart! Första dagen och jag har redan gjort bort mig. Så jävla typiskt! Jag kommer inte bara vara fulast på skolan, jag kommer nu även förknippas med 'hon som inte kan gå'.

"Ouch!" Utropar jag högt när foten viker sig under mig och jag känner mig precis lika graciös som en elefant i en porslinsaffär när jag försöker hålla balansen för att inte ramla handlöst i backen. Mobilen jag har i handen har inte samma tur, utan den far iväg i en båge ur handen på mig och jag hinner tänka, gå inte sönder, gå inte sönder, gå inte sönder innan den drar rätt ner i asfalten med skärmen först.

Jag haltar bort från bussen med Tilde och Aaron efter mig medan jag försöker att inte visa hur ont jag verkligen har. Jag böjer mig sakta ner och plockar upp telefonen. Långsamt vänder jag upp den – Spräckt. Givetvis! 

"FUCK!" 

Men den fungerar i alla fall konstaterar jag sorgset.

"Hur gick det?" Fnittrar Tilde. "Du är verkligen sinnessjukt klumpig".

"Äh, shut it!" Skrattar jag till svar, men sanningen är att det verkligen gör ordentligt ont i foten och det tillsammans med ångesten över den kvaddade telefonen får mig att må lite illa och jag vill bara gråta.

Tilde krokar arm med mig och ler med hela ansiktet medan hon lyriskt söker av omgivningarna. Det är som om hon kommit till himmelriket.

"Jädrar, vad många snygga killar. Detta kommer bli tre bra år", suckar hon med jordens största flin på läpparna och hennes ögon lyser av ... Ja, av vad då? Jag kan inte riktigt läsa henne.

På ett sätt känns det som hon skulle kunna hoppa på vem som helst av killarna här och nu, medan det på ett annat sätt känns som hon vill gå och gömma sig. Weird!

"Ummm!" Säger jag och försöker låta positiv.

"Spräcktes den?" Aaron nickar mot mobilen jag håller krampaktigt i handen.

"Japp!" Jag visar upp telefonen med en suck.

"Otur! Men se det positivt. Nu kan du ju alltid kräva mamma och pappa på en ny", säger han och gör tummen upp.

"Du får nog hjälpa till att övertala dem i så fall."

"Äh, du vet att det räcker med att du gråter lite för dem så får du en ny."

Jag himlar med ögonen mot honom. I wish!

"Nä, nu får ni klara er själva mina damer", säger Aaron retsamt medan han gör en honnör innan han slinker iväg för att leta upp sina kompisar.