I knew you were trouble

Kapitel 1 - Du måste växa upp någon gång!

Nutid, 20:e augusti 2018

Liams pov

"Liam!" Morsan ropar på mig från bottenvåningen.

Jag grymtar högljutt och drar täcket över huvudet medan jag grabbar tag i telefonen från sängbordet och drar in även den under täcket. 06.03. Skämtar hon med mig?

Vem fan behöver gå upp klockan sex när skolan inte börjar förrän tio? Dessutom är det första dagen efter sommarlovet. Så vad spelar det för roll om man missar några minuter? Det är inte så att jag kommer faila hela gymnasiet om jag skulle komma försent idag.

Morsan är verkligen seriöst störd med sitt kontrollbehov och behöver lära sig att spänna av. Men nu måste hon gått över någon form av gräns. Det kan inte vara nyttigt att stressa över minsta lilla sak och irritera sig på så mycket som hon gör hela tiden.

Men det kanske är skillnad när det gäller henne? Jag tycker ju att kärringen kanske ska börja leva som hon lär.

Själv får jag konstant höra;
Slappna av Liam!
Ta det lugnt Liam!
Andas Liam! 
Stressa inte Liam!

Samtidigt som hon kör med;
Du måste växa upp Liam!
Du måste ta ansvar Liam!
Kan du inte bara vara seriös någon gång Liam?

Jag vet inte hur många gånger jag hört dessa fraser det senaste året.

Jag svär tyst för mig själv där jag ligger under täcket och låtsas som jag inte hört henne.

"Liiiiam!" Hon ropar igen och jag hör henne komma upp för trappan.

Vad fan är hennes problem? Kan man inte bara få sova i det här förbannade huset? Det är fan alltid någon som stör. Är det inte morsan som gnäller så är det farsan och hans glada tillrop eller Noah med sin dryga jävla attityd.

Att det egentligen är jag som är den dryga jäveln i den här familjen väljer jag att bortse ifrån.

Jag stönar högljutt och borrar ner huvudet i kudden.

Sedan har vi ju Stella också, och även om jag har lite svårt för att vara sur på en ett- och ett halvt-åring så retar jag mig på henne av bara farten nu när jag ändå är irriterad.

Småbarn är verkligen helt hopplösa. Jag älskar henne av hela mitt hjärta. Faktiskt är hon den enda i hela familjen jag tycker om - just nu, och jag skulle inte vilja vara utan henne. Men på riktigt, hon låter ju hela tiden. Man skulle ju kunna tro att det skulle bli bättre med tiden, men så är inte fallet. Ännu verkar ungen inte ha sovit en enda hel natt utan att vakna med skrik och panik! Även på dagarna låter hon konstant även fast det då är glada läten.

"LIAM!" 

Morsans röst är sådär lagom irriterad nu och hon stegar bestämt fram till min säng och drar av mig täcket med ena handen medan hon bär Stella på andra armen.

"Men för fan sluta! Låt mig vaaa!" Jag drar tillbaka täcket med ett ryck, virar in mig i det och vänder mig bort från henne.

"Du måste gå upp nu!"

Fuck! Kan hon låta mer irriterad?

"Men seriöst, chilla! Vill inte farsan ligga med dig längre eller varför är du så jävla sne för hela tiden?"

"SPRÅKET LIAM!" Ryter hon medan jag himlar med ögonen.

"Skolan börjar tio, jag tror fan jag hinner", fräser jag.

Morsan sätter ner Stella i min säng och går bort till fönstren för att börja dra upp rullgardinerna, utan att titta på mig.

"Du vet att du har tid hos Siv idag klockan åtta också. Har du glömt det?" Säger hon och låter uppgiven. FUCK!