I knew you were trouble

Kapitel 11 - Vad är det för fel på dig?

Nutid, 21 augusti 2018

Liams pov

"Din förbannade rövhatt!" Junis röst är dämpad men ekar ändå rellativt högt i korridoren när klassrumsdörren slår igen bakom oss. Några elever som befinner sig vid sina skåp vänder sig nyfiket om för att se vad som pågår. "Ge mig telefonen!" 

Juni är inte irriterad, hon är rent ut sagt skitförbannad och jag kan inte riktigt förstå varför. Jag har väl inte varit mer elak mot henne än hon mot mig? Hennes annars så blå ögon är nu nästan svarta av hat och munnen är hårt sammanbiten.

"Ta det lugnt gumman! Jag driver ju bara med dig", skrattande fortsätter jag att hålla upp telefonen för att hon inte ska nå den.

"Du driver med mig? Så du tycker det är okej att göra bort mig inför hela klassen?"

"Så farligt var det väl inte?" Men sanningen att säga är jag ändå en aning besvärad och jag gnuggar mig lite nervöst i nacken.

Tjejer är verkligen av en helt egen ras. Det ligger nog en hel del sanning i det där med att män är från Mars och kvinnor från Venus. Hur är det annars ens möjligt för henne att att bli så förbannad över absolut ingenting?

Okej, jag kanske inte har behandlat henne helt med respekt, men seriöst? Så illa kan det väl inte vara? Hon överdrivet helt klart! Dessutom, har jag nu påbörjat den här 'badboycharaden' så är det lika bra att köra på ordentligt. Go hard or go home, typ! Eller? 

Så på ren jävelskap fortsätter jag att hålla upp mobiltelefonen istället för att ge den till Juni och jag kan inte heller låta bli att le roat åt hennes försök att nå den genom att klänga på mig. När hon hårt låter sina armar slingras runt min hals går det som en elektrisk stöt genom min kropp och jag är på väg att tappa telefonen i golvet. Det hade ju varit antiklimax om något, att behöva köpa ännu en ny telefon till henne. Jag suckar inombords där mina tankar utför någon form av dragkamp om hur jag agerar och hur jag borde agera.

Juni har uppenbarligen tagit illa vid sig av mina handlingar men ändå kan jag inte sluta.

"Vad är det egentligen för fel på dig?" Juni har nu höjt rösten en aning och två tjejer jag inte känner igen stirrar intresserat på oss och fnissar roat. Jag blinkar flirtigt mot dem innan jag återigen koncentrerar mig på Juni och hennes lena armar. I den här positionen vi nu befinner oss, hade det varit så lätt och enkelt att bara trycka mina läppar mot hennes, och Gud ska veta att jag vill, men jag gissar att det inte är att betrakta som ett genidrag och någon form av överlevnadsinstinkt har jag ju trots allt, så jag bekämpar känslan och låter bli.

"Förutom mina allergier menar du? Inget tror jag, jag är nog rätt perfekt", flinar jag medan jag sakta låter min tunga vandra över min underläpp, vetandes att det med största sannolikhet är helt fel sak att säga i den situation jag befinner mig i.

"Du är så rolig att jag garvar ihjäl mig. Bara ge mig den!" Juni har nu släppt mig och håller trött ut handen för att jag ska kunna lägga telefonen där. Sakta sänker jag ner armen och håller fram den mot henne. Precis som hon ska ta telefonen ifrån mig så rycker jag undan den igen. "Sajk!"

"Du njuter av att tortera andra va?" 

"Inte tortera kanske, men det är rätt kul att retas med dig!"

Snabbt som sjutton knuffar Juni till mig och jag blir så överraskad när hennes händer träffar mig hårt i bröstet att jag tappar balansen och snubblar till. Med en hög smäll ramlar jag med ryggen före in i skåpen bakom mig. Vad är egentligen hennes problem?

"Va fan gör du?" Chockad över Junis plötsliga utfall höjer jag rösten mer än jag tänkt och fler och fler elever dyker upp för att se vad som pågår men det är som att Juni inte ens ser dem, hennes fokus är inställt på en enda sak, mig.