I knew you were trouble

Kapitel 7 - Kliv ur bilen!

Nutid, 20:e augusti 2018

Liams pov

"Är du seriös?" Juni blänger, nästan hatiskt, på mig när jag stänger av motorn utanför akuten.

Det krävdes en hel del övertalning för att få med henne hit men jag gav mig inte. Hon har haltat rejält under dagen och jag ville ta det säkra före det osäkra, tänk om hon skadat sig mer än vad som syns? Visserligen har jag gått och nojat lite över vad som kommer hända om nu Juni ändrar sig och skvallrar på mig, men jag får liksom bita i det sura äpplet.

Juni har surat hela dagen och jag har knappt kunnat prata med henne alls. De få tillfällen jag haft ensam med henne har hon antingen tigit som muren eller snäst av mig. Dessutom har Tilde klängt på mig som en igel i stort sett varje sekund hon kunnat, något som tydligen gjorde Juni ännu mer förbannad. Skumt! Ju mer Tilde var med mig, ju mer drog sig Juni undan och redan efter lunch undvek hon oss båda som pesten. Jag förstår mig verkligen inte på tjejer.

Inte för att jag heller var speciellt överexalterad av Tildes närgångna sätt egentligen men jag förstår inte varför Juni behöver gå bananas över det.

"Va menar du? Jag är alltid ytterst seriös med var jag gör." Jag är på väg att öppna dörren när hon grabbar tag i min arm. "Vad?" snäser jag åt henne. Det är inte meningen att låta så sur, men hon går mig på nerverna och ju mer hon surar ju mer retlig blir jag.

"Du kan inte parkera i en handikappruta fattar du väl!"

"Varför inte?" Jag höjer frågande mitt högra ögonbryn.

"Du hindrar ju de handikappade från att parkera och så kan du få böter!"

"Jaha! Och?"

"Allvarligt, skiter du i att du tar upp en handikappruta i onödan?"

"Ja?!"

Juni bara gapar i förvåning när jag återigen gör en ansats att ta mig ur bilen. "Kom nu!" Säger jag till henne och öppnar bildörren.

"Nej!"

"Vadå nej?" Jag vänder mig mot henne.

"Jag tänker inte lämna den här bilen förrän du flyttat den och ställer dig i en vanlig ruta." Skämtar bruden med mig? Här har jag kört henne till akuten i all välmening och så vägrar hon gå ur bilen för att jag parkerat i fel ruta?

I protest lutar hon sig bestämt bak mot sätet, korsar surt armarna över bröstet och stirrar med spänd blick ut genom vindrutan.

Jag suckar tungt "Men bara kom nu!"

"NEJ!"

"Är du alltid så här förbannat envis? Ser det ut som om det finns många andra lediga parkeringsplater tycker du?" Jag visar med en gest ut över parkeringen för att hon ska titta. Det gör hon inte.

"Inta fan vet jag! Du får väl leta", fräser hon.

"Var inte så förbannat barnslig, kliv ur bilen!"

"Nej, har jag sagt!" Hon fortsätter att stirra rakt fram utan någon uppenbar synlighet av att kliva ut, så jag lutar mig mot henne och knäpper upp hennes bälte. Hon gör inget för att hindra mig men inte heller något för att underlätta.

"Kliver du inte ur bilen nu så kommer jag runt och lyfter ut dig!" Hotar jag med så irriterad röst jag kan, men inombords har jag börjat mjukna. Det här är faktiskt lite skrattretande och en aning kul. Det påminner mig om alla 'nej-strider' jag brukar ha med Stella när hon är sur och Juni beter sig just nu verkligen som en trotsig Stella.