I knew you were trouble

Kapitel 12 - Du förstör min image!

Nutid, 21 augusti 2018

Junis pov

Suckande slänger jag mig ner i soffan och trycker igång tv:n. Inte för att jag tror det ska finnas något av intresse att titta på men jag behöver distraktion. Jag har en olustig känsla i hela kroppen och jag kan inte få min hjärna att sakta ner.

Varken Tex eller Liam har lämnat mina tankar en enda sekund sedan händelsen i korridoren och det får blodet att koka i mig. Vem fan tror Liam att han är egentligen, och varför måste han snurra runt i mitt huvud non stop utan anledning? Han är inget annat än en självupptagen douche! Det borde vara lätt att släppa honom, men tydligen inte.

Ja, det var jag som klappade till honom och då är väl inte jag mycket bättre, men han förtjänade det. På riktigt, vad är det för sjuk kick han får av att förnedra mig inför alla hela tiden? Han gör ju ingen direkt hemlighet av att han har något emot mig heller. Klart som korvspad att jag tappar behärskningen då.

Ändå kan jag inte låta bli att tycka lite synd om honom också. Tex hade inte behövt lägga sig i, och snacka om överdriven reaktion när han slog ner Liam! De är ju för bövelen lika bra kompisar som Sam och Tex är med varandra så hela grejen är ytterst svårbegriplig för mig.
Killar = totalt ologiska och borde komma med manual.

En sak till som stör mig extra mycket är att Liam och Tilde aldrig kom tillbaka från toan och bara det är ett svek av stora mått. Ja, inte av Liam förstås för det hade jag kunnat räkna ut med hjälp av en kulram att han bara skulle dra, men Tilde? Varför tar hon hans parti hela tiden? Bästa vänner gör inte så mot varandra. Hon borde stå på min sida i alla lägen. Två dagar på gymnasiet och jag är redan utbytt. Fan ta henne!

Efter korridorincidenten gav Patrik hela klassen håltimme resten av lektionen, alla utom mig - och Tex. Trots att Tex inte går i min klass, inte ens min årskurs, så valde Patrik att hålla oss kvar och efter att ha genomlidit en utfrågning värre än ett förhör av den sicilianska maffian var jag så mentalt uttröttad att jag bara sket i allt. Jag valde att åka hem, trots att det inte ens hade hunnit bli tid för lunch. Jag antar att det kommer att dyka upp ett mejl till mamma och pappa om ogiltig frånvaro senare idag, men jag kan ju alltid skylla på mensvärk.

Tex sprang efter mig när jag lämnade skolan och försökte få mig att prata med honom men jag  låtsades som att han inte fanns och när jag gick på bussen så gav han äntligen upp alla försök att nå fram till mig så han återvände till skolan. Det är i alla fall vad jag tror att han gjorde.

"JÄVLA KUKHUVÉN!" Vrålar jag ut i det tysta huset innan jag slänger fjärrkontrollen så hårt i golvet att den spricker i två delar och både kretskort och batterier far ut. Det ena batteriet letar sig in under tv-bänken och det andra stannar vid den stora blomkrukan som står på golvet. Fan också!

"Aggressivt!" Hör jag en röst bakom mig och jag reser mig hastigt upp för att se om jag hört rätt. Givetvis, precis den jag vill träffa nu, eller inte.

"Vad fan gör du hemma?" Irriterat lägger jag mig ner igen när jag fått mina farhågor besannade, Sam. Han måste kommit genom garaget för jag har inte hört ytterdörren öppnas.

"Tänkte prata lite med dig" Sam hoppar graciöst över ryggstödet på soffan och sätter sig ner i andra änden från mig och tittar forskande på den trasiga fjärrkontrollen på golvet.

"Varför det? Du har väl aldrig varit intresserad av mitt liv innan?" Hur fan visste han ens att jag åkt hem? Demonstrativt tittar jag mot tv:n och låtsas vara fullt upptagen med att hänga med i en repris av Glamour. Glamour måste för övrigt vara en av världens sämsta serier.