I knew you were trouble

Kapitel 8 - Vill jag egentligen ha henne här just nu?

Nutid, 20:e augusti 2018

Junis pov

Men vad gör han? Går han?

"LIIIIAM?!"

Chockad ropar jag efter honom när han med telefonen tryckt mot örat, målmedvetet och utan att vända sig om, stegar ut genom snurrdörren och lämnar mig ensam kvar i väntrummet. Vilket jävla rikspucko!

"ASSHOLE!" Liam kan såklart inte längre höra mig men jag vrålar ändå.

Tjejen med barnvagnen rycker till när jag ropar och jag råkar nog även skrämma barnet för det börjar gråta. Mamman är snabb med att börja skaka vagnen samtidigt som hon rullar den i rasande fart fram och tillbaka.

"Förlåt", viskar jag och ger henne ett lite generat leende. Hon blänger bara ilsket tillbaka och jag böjer ner huvudet för att studera min telefon istället. Min trasiga telefon. Först hade jag skämts lite över att jag låtit Liam tro att det var hans fel att den gått sönder, men när jag nu sitter här, ensam, så ångrar jag mig inte alls, han kan gott ge mig en ny telefon. Kan man be om den senast iPhonen tro?

Här har Liam tjatat hela dagen på mig att jag måste åka hit och nu när jag äntligen är här, då går han bara för att hans telefon ringer. Allvarligt talat, vem kan vara så viktig att han bara rusar iväg sådär?

Besvikelsen sköljer över mig. Det borde jag ju kunnat räknat ut med röven, att han skulle överge mig. Det är Liam vi pratar om. Stans största player. Jag vet ju att det inte går att lita på honom, så varför var jag så himla dum att jag lät mig övertalas till det här?

Hela situationen är så pinsam att jag överväger att resa mig upp och gå härifrån medan jag har chansen, men jag inser att det antagligen är en dum idé. Liam har i alla fall haft rätt i en sak, jag är mer mörbultad än jag först trott.

Min fot gör fortfarande ont, min höft är inte heller tipptopp om man säger så och jag har grus som sitter kvar i mina uppskrapade handflator. Det finns nog en poäng med att bli undersökt i alla fall.

Jag grymtar högt för mig själv och tar upp min telefon för att ringa Tilde. Men när jag kommer fram till Tildes kontakt stannar jag upp och vilar med fingret över hennes namn. Det gick på automatik att jag tänk ringa henne, men nu, när jag är millimeter från att trycka på hennes namn så tvekar jag. Vill jag egentligen ha henne här just nu?

Hon har inte gjort annat än suttit som ett frimärke på Liam hela dagen och Liam... Ja, Liam har inte verkat direkt ledsen över uppmärksamheten heller. Patetiskt!

Ingen av dem har ju varit intresserad av den andra innan så jag förstår helt enkelt inte beteendet. Tänker jag efter riktigt noga så förstår jag mig inte på mitt eget beteende heller. Varför bryr jag mig ens om vad Tillde och Liam gör? Jag gillar inte Liam. Jag hatar Liam för att vara mer exakt. 

Precis som jag istället ska ringa Aaron blir min skärm helt svart. Helvetes jävla skitmanick! Med tårarna återigen brännande bakom ögonlocken stoppar jag ner telefonen i fickan och jag tar istället upp en Allers från bordet framför mig. Jag får väl helt enkelt vänta och se om Liam kommer tillbaka eller inte. Gör han inte det kommer det bli en lång väg att gå hem efter att jag varit inne hos läkaren.