I knew you were trouble

Kapitel 2 - Jag tänker visst på att handlingar får konsekvenser

Nutid, 20:e augusti 2018

Liams pov

Klockan är tre minuter i åtta när jag sladdar in på parkeringen hos psykologen och tvärnitar i en parkeringsruta – för handikappade, vem fan orkar leta efter en tom ruta liksom? Inte jag i alla fall.

Jag trycker på knappen som stänger av motorn och sitter sedan kvar i bilen och stirrar ut genom framrutan. En sur gubbe, möjligen i 70-årsåldern, med ful rutig keps kommer fram och knackar på min sidoruta och gormar något om att jag både är en ungjävel och idiot som ställer mig i en handikappruta utan att ha tillstånd. Jag flinar bara elakt mot honom och ger honom ett väl valt finger, var på den lilla äckelfarbrorn slår sin näve i min ruta och går vidare med svordomarna som ett moln efter sig.

I två sekunder funderar jag på om jag ska öppna dörren och slå ner fanskapet, men jag kommer fram till att det kanske inte är en helt lyckad handling så jag låter bli. Vilket för mig, är ytterst imponerande.

Ser ni nu va'? Jag tänker visst på att handlingar får konsekvenser. Sug på den en stund morsan!

Jag suckar, jag har ingen som helst lust med det här samtalet med psykologen. Jag avskyr henne. Siv är som sagt en rökstinkande kärring i 60-års åldern med sammanbiten min och näsborrar som fladdrar när hon andas. Hon har även kläder som ser ut att komma från närmsta container. Inte för att man ska hänga upp sig på folks utseende men hon är verkligen skitful, utöver att hon är dum i huvudet då.

Sivs byxor är alltid uppdragna halvvägs till armhålorna och hon har groteska stickade koftor som luktar damm och mögel. Glasögonen är alldeles för stora och kasar hela tiden ner på hennes nästipp så hon måste peta upp dem ungefär var tionde sekund, vilket hon oftast gör med långfingret. Det är nästan som om hon använder det som ursäkt för att diskret ge alla i sin omgivning fingret i tid och otid. Utöver det så pratar hon så överdrivet långsamt att det känns som jag ska komma försent till något och det stressar mig till förbannelse.

Hennes blick är genomträngande, som om hon bokstavligen försöker ta sig in i hjärnan på mig. Du måste lära dig att berätta om dina känslor Liam! Annars kan jag inte hjälpa dig. Säger hon ofta.

Hon kan inte hjälpa mig, Ingen kan hjälpa mig, fattar de inte det?

Jag tar upp min telefon och tittar på klockan - 08.07. Tiden har dragit iväg medan jag suttit i mina egna tankar. Med en suck slår jag en blick i backspegeln för att kolla håret innan jag rycker upp förardörren.

Jag kliver ur bilen och börjar gå mot entrén utan att ägna en tanke åt att betala parkeringsavgift. Jag står ju redan olagligt så den där biljetten gör ju varken till eller från i alla fall.

Det här är en liten lek jag gillar att roa mig själv med under mina besök hos här. Att se hur många parkeringsböter jag lyckas få.

Elva gånger har jag varit här sedan jag fick körkort för drygt två och en halv månader sedan och idag är det dags för mitt tolfte besök. Hittills har det suttit en gul lapp på rutan vid åtta av dessa tillfällen. Parkeringsvakterna jobbar på bra, det måste de ju i alla fall få cred för.

Badass som jag är så skiter jag i att betala böterna också. Bilen är inte registrerad på mig så varför ska jag ens engagera mig med att betala? Jag antar att det är farsan som får påminnelserna, men han har ännu inte sagt något om det till mig och det drabbar ju ingen fattig direkt. Han har pengar så han kan gödsla med dem. Är man VD på ett av Sveriges största It-företag så är det i alla fall ingen brist på inflödet av stålar. Att sedan morsan är en högt uppsatt och ansedd advokat inom familjerätt gör inte saken sämre. Nej, pengar det lider vi verkligen ingen brist på i min familj.