The buried wolf

Var kom du ifrån och vart gick du?

Diana hade bestämt sig för att inte stanna hos Ethan, även om han insisterat att det var för sent för henne att gå hem, han hade ändå lite rätt. Klockan slog just nu 03.00.

"Tycker du inte att det är lite för sent för att gå hem själv?"
"Jag klarar mig Eth"
"Jag kan följa dig hem"
"Men då måste du ju gå själv sen"
"Men.."
"Ethan, jag kan ta hand om mig själv"
"Men om något händer?"
"Då får dem lite av min varulvs ilska"
"Okej, men Diana du måste lova att skicka när du är hemma, okej?"
"Jag lovar att skicka till dig när jag är hemma"

Diana satte igång musiken som började spela i hörlurarna och med det gick hon hem.
Hon svängde just runt ett hörn när det kändes som om något hade sprungit runt henne, men saken var det att hon hade inte sett något, hon kollade långsamt runt om sig, skannade allt i omgivningen men det gav inget resultat. Hon fortsatte argumentera med sig själv. 'Varför sprang jag ens iväg från min familj? Varför fick jag det att låta som om dem tog mig till ett nytt ställe? Jag har varit mer i lägret än någon annanstans men ändå så kallade jag denna byn mitt hem, för fem månader sen så visste jag knappt ens något om detta stället förutom att min pappa växte upp här' hon kände sig skamsen när hon tänkte på sin far, var det fel av henne att göra som hon gjorde, kunde hon göra upp för det? Hon hann inte tänka längre innan en skugga framför henne fick hennes uppmärksamhet. Där framför henne stod en varg, hon visste att det var en hamnskiftare, men hon hade aldrig sett den här personen eller vargen innan. Vargen vände sig om och började trava iväg, med Diana någon meter efter. Den bara travade på som om att ha Diana efter sig var något som var meningen, sen så stannade den och hon kände hur hennes förvirring måste ju snart smitta av sig på den. Hon pausade musiken och stoppade ner hörlurarna i fickan. Hon tog osäkert ett steg fram.

Hitta mig

"Vad.." började hon men hann inte längre fören en högsmäll slog till bakom henne. Hennes huvud vände sig snabbt mot ljudet sen tillbaka till vargen. Men när hon vände tillbaka huvudet så var vargen borta, hon kände en obehagskänsla längs med ryggmärgen. Hon kollade mot huset hon stannat framför, det var familjehuset. Snabbt sprang hon till husets sida och klättrade  upp och in i sitt rum. Hon stängde fönstret och backade bort från det. 03.43 stod det på klockan som hängde på väggen. Hon tog av sig skorna, ryggsäcken och sin jacka och la varsamt ner dem på golvet. Hennes kropp slappnade automatiskt av när den lades mot den mjuka madrassen. Hon tog upp mobilen och skickade ett snabbt meddelande till Ethan att hon var hemma. Men nu, vad fan hade nyss hänt? Så snabbt kan man bara inte försvinna, det här är ju helt orimligt, det var en stor varg, den hade haft en fin grå päls med silkes vit päls på bröstet. Det hade kunnat vara en varg från en annan flock eller en ensam varg men fortfarande att försvinna så snabbt och så ljudlöst. Hon blundade, och fick då upp bilden på vargen, hur den stått helt ostört mitt på trottoaren. Innan hon visste ordet av det blev allt mörkare, väldigt långsamt.

Hennes ögonlock flög upp och hon blinkade bort sömnen ur ögonen. Efter bara några sekunder av att ha njutit av att vara i en skön säng satte hon sig plötsligt upp, vargen igår, var den verklig eller hade hon bara drömt, hon gick igenom allt som hänt igår och kom fram till att den måste ha varit verklig. Typ. Den hade fortfarande försvunnit ut i tomma intet. Hon drog in ett djupt andetag och kände doften av pannkakor, hon ställde sig upp och såg att hon somnat med gårdagens kläder. Snabbt bytte hon om till gråa mjukisbyxor och ett svart linne, efter att ha kollat sig i spegeln och fått en snabb hjärtattack av vad hon sett och så klart ett toa besök och ett speciellt möte med smink borttagning så var hon i trappan som ledde till nedervåningen.
"Nej men kolla vem som har vaknat från döden" sa Benny med en retlig ton
"Käften, klockan är bara nio" svarade hon och satte sig bredvid honom, sträckte sig fram och började ta åt sig frukost.
"Diana, jag vill prata med dig när du ätit klart din frukost" sa Irene när hon gick förbi och sen ut i vardagsrummet. Diana kollade Benny hans mun var full med pannkakor, han ryckte bara på axlarna i ett jag-vet-inte sätt, hon borstade av det.
"Diana, visst är grädde bättre än sylt" sa helt plötsligt hennes lillebror Linus. Hon kollade på honom, han hade grädde runt hela munnen lite av grädden hade hamnat i hans mörk blonda hår, hans blå ögon kollade upp på henne i väntan på ett svar,
"Jag skulle nog säga att," hon tänkte snabbt vad hon skulle säga hennes bröder kollade alla intensivt på henne "Ja grädde är bättre än sylt"
"Va, nej sylt är bättre" svarade Benny efter hon sagt det, Leo sa att han höll med men det lät mest som 'jmg homm mme' för att han stoppat in så mycket pannkakor i munnen, han hade sylt över hela munnen och lite på näsan, han hade inte fått något i sitt hår, hans bruna hår såg lika lent ut som det alltid gjorde. Det var skillnaden på tvillingarna, dem var identiska förutom att Linus blivit blond och Leo blivit brunhårig. Diana skrattade åt hennes bröders försök till att utlåta antingen grädde eller sylt som det bästa.

"Mamma, du ville prata?" Diana satte sig ner bredvid sin mor som satt i soffan på verandan.
"Ja" sa hon bara som svar, hon vände sig mot sin dotter och studerade snabbt henne, dotterns hår var uppsatt i en hastig hästsvans, hon hade inte på sig något smink, hennes blå gröna ögon såg ut som om de gömde alla möjliga hemligheter. Hon såg ut som en yngre modell av mamman.
"Det som hände igår, din pappa kanske lät som att han var besviken på dig men det var han inte. Han var bara väldigt orolig, ena sekunden var du bakom oss, den andra så var du bara borta, inga spår efter dig det va som om du gått upp i rök." Diana kollade ner på sin händer, detta gav henne bara mer skuldkänslor.
"Han är egentligen glad att du är här hos oss igen, nu är han mer sur på sig själv att han inte löste situationen på ett bättre sätt" sa Irene, hon la sin hand över Dianas händer som var knutna i hennes knä.
"Var är ens pappa?" frågade Diana när hon nu kom på att hon inte ens sätt honom idag.
"Han och morfar är säkra på att dem igår hittade var skriften är någonstans" När Irene sagt det fick Diana upp en bild på vargen i bakhuvudet.
"Mår du bra älskling?" frågade Irene, Diana kollade på henne och nickade till svar,
"Okej, vill du följa med mig och Carola när vi ska till affären lite senare?"
"Visst, säg till innan vi ska åka" Diana reste sig upp och började gå in, när hon var halvvägs genom tröskeln stannade hon och kollade ut mot vägen och trottoaren. Hon gick in och stängde dörren.

Musiken spelades lågt från radion, hennes ögon gled över alla sakerna som åkte förbi i all hast. Bilen saktade ner då de var framme vid affären. De tre kvinnorna öppnade dörrarna och klev ut i ganska perfekt timing. Ljudet av bilen som låstes hördes bakom dem medan deras steg tog dem mot affärens ingångar.

Diana läste på de små lapparna för att se vilket av priserna som var billigast. Hon sträckte på sig, efter att ha varit böjd framåt ett bra tag. Hennes rygg sa åt henne 'sluta böj dig som quasimodo', när hon sträckte på ryggen höjde hon även huvudet och direkt hon ögonkontakt med ett bekant ansikte. Hans ögon möte hennes, hans svarta hår, det var jämnlångt nedanför öronen, lockarna spretade utåt, han hade en small sidbena åt höger. Han log och började gå mot  henne, hon kände hur hennes kinder började bli lite varmare. 'Men vid Gudarnas namn skärp dig Diana, han kidnappade dig, var sur, sluta små le, fokusera! Du är alfans dotter, en stark och själv..'
"Hej" hon kollade upp på honom,
"Hej " sa hon bara tillbaka och vände sig för att kolla på priserna igen
"Det som hände förra veckan.."
"Menar du när du kidnappade mig?" hennes attityd var tillbaka och hon tog tillbaka den position hon fötts med, alfans dotter, prinsessan i familjen eller ännu bättre ledaren av syskonen.
"Okej, det var det jag ville snacka med dig om, jag ber om ursäkt, jag ville bara göra min far stolt för en gång skull" hon fick lite sympati när han sa det. Hon kände hur han ställde sig snett bakom henne
"Du vet, du börjar bli ganska röd" viskade han bredvid hennes öra
"J-jag kanske är arg på dig"
"Du är gullig när du rodnar" viskade han igen fast denna gången lite högre, hon knuffade till honom med axeln så han snubblade bakåt lite. Han skrattade lätt till. Även han hade fått tillbaka den typiska du-kommer-göra-som-jag-säger-för-du-är-attraherad-av-mig attityden. Hon vände på huvudet lite så hon kunde se honom i ögonvrån, han drar fingrarna genom håret. Hon vänder tillbaka blicken mot produkterna. Hon kan känna att Bastian går nära henna igen, hans hand lutade snabbt mot hennes sida
"Du vet att du alltid kan nå mig" viskade han och sen bara gick han iväg. Diana tänkte igenom vad som just hänt. Kan han ha varit så cliche att han? Hon sträckte ner handen i fickan på sin jacka och där kände hon den lilla papperslappen. Hon skakade på huvudet, hon tänkte inte ens ta upp den. Hon tog upp ett packet av hamburgerbröd istället och begav sig för att hitta sin mor.