The buried wolf

Alltid att nöje att göra dig besviken

Diana satt ner i den svarta soffan, just nu var hon den ända i rummet som var avslappnad, hon hade förberett sig för faderns vrede och nu när det väl va här och han stod och skrek åt henne så kände hon inget.
"Min egen dotter! Vet du hur dem andra i flocken kommer se på mig nu? Alfan som inte ens kan få sin egen dotter att lyda!" ju mer han pratade ju högre blev hans röst, det sista till och med skrek han fram. Detta påverkade inte henne, vad hon än gjorde så kändes det som om fadern ändå aldrig var stolt över henne. Hon var denna enda av syskonen som aldrig gjort fadern stolt.
"John, ta det lugnt. Jag tror hon fattar att hon inte borde gjort det. Ha lite nåd, hon blev ju faktiskt kidnappad av vampyrerna" svarade modern, hon hade gyllene blont hår, blåa ögon hennes tröja hängde löst runt hennes lite större kropp. Hennes mamma var alltid snäll, det var därför flocken gillade henne så mycket. Diana var inte direkt lik någon i familjen om man tog personligheten, eller jo kanske Benny, de hade sina likheter men ändå var han det gyllene barnet.
"Irene, du måste sluta vara så snäll mot dem. Hon gjorde fel att rymma och va sen dum nog och blev tagen av vampyrerna"
"Vad skulle jag göra de var tre stycken och jag var utmattad"
"Varför ska du vara uppkäftig för?" sa hennes far snäsigt
"John nu får det vara nog, minns du den gången du du blev tagen av dvärgarna och vi behövde komma och rädda dig? Hon tog sig ut själv" svarade hans mamma Theodora, syskonens farmor
"Jag är ganska säker på att vi alla gjort saker vi ångrar" svarade mormor Mona
"Jag ångrar inget" sa hennes man som svar på det
"Det är för att du inte minns vad du borde ångra" svarade hans fru snabbt tillbaka, både Benny och Diana tog nog av sina morföräldrar mer än föräldrarna.
"Det kan nog stämma det" svarade den äldre mannen
"Fanns det någon anledning till att vampyr fursten ville ha dig?" sa fadern, man kunde se hur han gjorde allt i sin makt för att kontrollera ilskan.
"Han sa aldrig något om varför han kidnappat mig" svarade Diana
"Antagligen om skriftrullen" sa modern lite tystare, som om hon var rädd att någon annan än de i sällskapet skulle höra.
"Den jävla skriftrullen, vi vet ju inte ens om den existerar" svarade fadern ännu en gång blev han upprörd, Irene la handen mot hans arm, hans axlar slappnade av och hans huvud lutades framåt. Han tänkte för en kort sekund.
"Vi måste hitta den, om den ens finns, men vi måste leta"
"Vad vill du att vi ska göra min son" sa George, farfadern till syskonen.
"Carola, Pappa, jag vill att ni går och hämtar massa papper och många pennor, resten ner i källaren nu ska vi läsa" sa han, alla började gå dit de skulle, Diana kände hennes fars hand på sin axel
"Gå upp på ditt rum" sa han lågt till henne,
"Va?" med det sagt vände hon sig och kollade på sin pappa, han kollade tillbaka på henne med seriösa ögon.
"Du hörde mig, gå upp på ditt rum"
"Varför? Du behöver mig, jag läser snabbast av oss alla, jag skriver snabbast du har ju till och med sagt att jag en av dem smartaste i hela flocken"
"Jag kommer inte låta dig göra detta för du följde inte mina order, jet vet inte om jag kan lite på dig" sa han, det lät på honom som om att hon bara var i vägen och började gå mot trappan som ledde ner till källaren.
"Även om du litar på mig eller inte så kommer jag fortfarande existera, hur mycket du än önskar så kommer jag inte bara försvinna" hon förväntade sig att han iallafall skulle svara något men han gick iväg och nerför trappan som om hon inte ens talat.

Hon kastade upp ryggsäcken på ryggen och lyssnade snabbt. Alla hade satt sig utspritt på nedan våningen, hennes ben började gå mot fönstret.
"Jag kände på mig att du var på väg någon annanstans" hörde hon Benny säga, hon vände sig mot honom.
"Jag kan inte bara sitta på mitt rum och göra inget, så jag sticker till Ethan's" sa Diana tillbaka
"Lås dörren, då kommer inte pappa in eller någon annan så då tror dem att du är här så hamnar du inte i mer problem" sa han med ett leende
"Kommer du med en ursäkt om varför jag låst dörren?"
"klart" sa han och gick ut och stängde dörren med en smäll. Diana gick till dörren och låste den. Hon kröp ut genom fönstret och hoppade ner, hon landade på benen och tog stöd hjälp av ena handen, snabbt kollade hon runt för att vara säker på att hon kunde springa iväg. Hon kollade in i fönstret, hon fick snabb ögonkontakt med sin mormor som lätt nickade med huvudet sen gav hon sig av.

Ljudet av ringklockan ekade lätt, inte långt efter öppnades dörren av en rund kvinna, hon hade kort krulligt brunt hår, och hade på sig en klänning med ett förklädde över. Ut ur huset kom doften av kakor.
"Men Diana, Gud vad trevligt att se dig igen" sa kvinnan förtjust och gav Diana en snabb kram och lätt sedan den unga tjejen komma in.
"De andra två har redan kommit, de är på Ethans rum, ja du vet ju vägen" sa hon med ett stort leende. Diana kunde inte hjälpa att själv le. Hon sprang snabbt uppför trappan och tog sen till vänster och kom fram till Ethan's dörr. Hon stannade upp, hon visste inte om hon skulle knacka eller inte. Hon hade bara knackat en gång innan och det var när Ethan hade frågat ut Alex Garcia och han sagt att han redan hade kille. Hon bestämde sig för att bara gå in, hon öppnade dörren och såg de tre killarna sitta på hans säng och spela något tv spel. De kollade upp när de såg att dörren öppnades, när dem såg vem det var hoppade dem alla upp, Ethan och Kyle attackerade henne samtidigt, hon kunde höra Mikes skratt i bakgrunden. När dem släppte henne kom Michael fram och kramade henne, han släppte henne snabbare.
"Nu får du berätta allt" sa Ethan och satte sig ner, Diana satte sig ner bredvid honom, lite visste han att han skulle faktiskt få veta allt.
"Jag hoppas inte ni har någon tid då ni måste vara hemma för detta kan ta ett bra tag" sa hon och kollade på Michael och Kyle som satt framför henne.

Kyle lutade sig framåt, hans mun var lite öppen, han blinkade i försök att få bort håret från ögonen. Michael satt rakt och stirrade på Diana som om hon nyss pratat latin med honom vilket hon kunde men hon hade inte gjort det. Ethan satt bakåt lutad mot vägen, man kunde se hur tankarna for runt i hans huvud.
"Vänta så varenda gång jag har pratat om varulvar har du alltid kunnat rätta mig, herregud har jag någonsin sagt något som kan ha varit elakt?" typiskt Ethan att tänka så,
"Nej du har aldrig sagt något elakt och ja jag hade kunnat rätta dig om det mesta" svarade hon med en lätt ton, en knackning hördes från dörren och den öppnades och in klev Ethans mamma med ett flat med en massa kakor på
"Jag tänkte att ni kanske ville ha kakor" sa hon och ställde ner kakorna och lämnade sen. Ungdomarna började tugga på kakorna och frågorna började komma in.

"Jag tycker din pappa är orättvis" Sa Kyle och tog en till tugga på kakan
"Han är alfan, han vill ju klart att folk ska göra som han säger, det är ju så han visar andra att hans flock har respekt för honom" svarade Ethan
"Vems sida är du på?" frågade Mike och kollade på honom med huvudet lutat åt höger.
"Såklart är jag på Dianas, jag säger bara att jag förstår varför han känner att Diana var respektlös även om jag tycker det hon gjorde var bättre, mer intressant"
"Vad ska det menas med?" frågade Diana som blev förvirrad av hans svar
"Jag vet inte riktigt, bara att om inte du blivit kidnappad hade allt kanske gått fel, det där lägret kanske hade helt och hållet förstörts eller kanske inte alls, åh, och ni hade aldrig vetat att vampyrerna har ett hus i mitten av skogen" svarade han medan han samtidigt åt en kaka
"Lärde aldrig din mamma dig att inte äta med mat i munnen?" frågade Mike med en grimas
"Jo men vi har viktigare saker att diskutera än hur jag blev uppfostrad" svarade han
"Jag tycker du ska se om du kan hitta den boken" sa Kyle
"Skriften menar du" rättade Diana honom, hon sträckte ut benen och la dem i knäet på honom
"Vänta berätta mer om skriften, vi kanske kan hjälpa" sa Ethan
"Jag vet inte mycket om den, bara att det är en skrift som skrevs av en man vid namn Thomas Dimitraidis, jag vet inte mer bara att det som står på den är något farligt. När jag var liten brukade man göra spökhistorier om att det var en förbannelse som var skriven på där, och att en valp hittade skriften och sa det som stod på den och på det sättet nästan utplånade alla levande varelser, men det var som sagt bara en spökhistoria och vad jag vet så är både skriften och Thomas Dimitraidis myter." "Hade vampyrerna verkligen varit så fokuserade på att hitta något om det bara var myt eller om dem trodde att det bara var en myt?" frågade Ethan"Vem var den här snubben Thomas Demetris""Thomas Dimitraidis sägs ha varit en trollkarl och en blandning mellan vampyr och varulv""Coolt" svarade Kyle på det och de andra två killarna nickade som svar. Diana suckade men kunde inte låta bli att le, hon hade nyss berättat sin mörkaste hemlighet och de var som de alltid varit, de behandlade inte henne annorlunda eller något. Förhoppningsvis hade hon inte satt dem alla i fara genom att berätta om den andra verkligheten.