The buried wolf

Gravtesten

"Tror ni vi är framme vid graven?" Sa Steve detta med den mest skakande rösten,
"Eh, jag, jag trodde du sa att vi skulle se skelett när vi var framme" Benny vände inte sitt huvud, han blinkade knappt,
"Det var så det stod, det var så dem sa" svarade Bastian,
"Det kanske var detta de menade?" frågade Diana, hennes röst var den som var stadigast, hennes röst var stadig på grund av alla gångerna då hon behövt prata framför människor, vilket hon aldrig gillat att göra men alltid behövt så nu var det så vanligt för henne att få panik men ändå alltid låta som om hon hade allt under kontroll. Men bara lite snabb information, Diana har ingen ide vad fan hon håller på med.
"Men det där... det... det ser inte ut som ett... ett skelett" stammade Steve fram.
"Ingen kanske har varit så här nära den innan" Svarade Bastian nonchalant, varelsen bara stod och stirrade på dem, den vred långsamt på huvudet som en hund när den lyssnar på dig.
"Tror ni att den förstår oss?" frågade Steve gruppen. Innan någon hann svara morrade den till igen, denna gången kändes det som om det skakade hela marken.
"Det där kan inte vara bra" mumlade Benny ut. Fotsteg började höras bakom dem och åt både höger och vänster. Ut från mörkret kom flera varelser som den som stod framför dem. Helt plötsligt så var det inte en utan ett flertal, gruppen började känna sig nervösa, de hade ingen aning om hur de skulle ta sig ur detta. Innan något annat hann hända hördes det klingande ljudet av svärd som drogs. Ett andetag, det var det ända det tog för varelserna innan de attackerade gruppen. Steve och Kasper hoppade undan, Benny duckade och lyckades att inte bli träffad, men det var på håret. Diana backade undan, hennes rygg träffade Bastians rygg, Bastian hade lyckats slå undan klingan.
"Det är typ fem personer som försöker döda oss, vad är planen?" frågade Diana medan hennes överkropp svängde mellan att vändas åt höger sen vänster,
"Det är faktiskt åtta" svarade Bastian henne istället,
"Förlåt för att jag inte var exakt" sarkasmen i hennes röst var enkel att notera.
"Det gör inget alla kan ha fel ibland, inte jag men andra" skämtade Bastian som om de inte var på väg att dö.
"Herr jag har alltid rätt, vad är planen" morrade Benny ut.
"För dig att kanske ta ut klorna" Kommenterade Bastian tillbaka, han tog tag i svärdet som en av varelserna höll i, han puttade den bakåt där den spetsades av en annan varelse, Kasper och Steve hade hjälpts åt till att ta tag i handen på varelsen som spetsade den andra för att se om de kunde få den till att släppa svärdet. Den släppte inte svärdet, istället så spetsade den en av sin egen sort, den stelnade till medan den kollade på hur dennes like snabbt blev som till aska. Ett svärd träffade marken, Steve och Kasper släppte handleden på den de höll. Kasper var snabb med att ta ett fast tag om svärdet som föll. Diana kollade snabbt mot Benny, hans blick stannade ett längre tag kvar där askan varit.
"Ni vill ha en plan?" började Bastian, "Döda dem" utropade han sen.
"Jävlar vilket geni du är" ropade Benny sarkastiskt tillbaka. Efter det så förekom det inte fler ord utan bara ljudet av en strid.

Benny höll båda händerna på svärdet, man kunde se hur blod började sippra ur hans händer. Han försökte med all sin kraft puta bak varelsen som stod framför honom, han gjorde allt i sin makt för att få den ur balans. Han hörde ett svagt gurglande ljud bakom sig, varelsen framför honom stelnade till och därför tabbade sin balans. Den föll ner på marken, Benny släppte svärdet för att se vad den sett, han hann se en varelse innan den blev till aska, genom pulvret som föll mot marken såg han Bastian stå med ett svärd som hade gått igenom varelsen.
"Jag är ganska säker på att detta geniet just räddade ditt liv" svarade han bara innan han puttade sig förbi Benny och körde det genom varelsen som legat på marken och varit på väg upp. Benny kollade runt, tre varelser var kvar, de hade lyckats ta få bort fem. Kasper och Steve försökte med all deras makt att få den urbalans så de kunde spetsa den. Kasper hade ett svärd i händerna men det var svårt för honom att lyckas slåss med det.
"Kasper, vad fan håller du på med?" Frågade Bastian medan han tog en snabb paus, Benny hjälpte Diana lite längre bort,
"Svärdet är tungt" Klagade Kasper
"Jag klarar av att slåss ned det, Diana klarar av att slåss med det, varför klarar inte det?" Frågade Bastian, han slog våldsamt till varelsens svärd.
Efter ett tag, så lyckades Kasper och Steve få svärdet i axeln på varelsen, den stelnade och blev sen till aska.
"Äntligen" mumlade Kasper, han släppte svärdet. Hans andning var hastig, vilket även Steves var.  Benny och Bastian kollade medan deras varelse blev till aska, Steve och Kasper ställde sig vid dem men vände sig när de hörde stönande bakom dem. Det de såg var Diana stå med svärdet mot den sista varelsen hals, hennes högra fot var nerpressad mot varelsens bröst. Hon kunde känna hur den andades under hennes fot. Något i henne gjorde det svårt för henne att ta svärdet och snabbt sätta det i bröstet för att sen ha den bli till aska. Det var något med den som var mer levande med den än med de andra. Hon släppte svärdet och tog bort hennes fot från varelsens bröst.

"Diana, vad fan gör du?" frågade Bastian, han gick och ställde sig vid henne, han började röra sig mot den men Diana vände sig om, hon satte sin hand på hans bröst vilket fick honom att stanna. Han vände sitt huvud mot henne, hon skakade lätt på huvudet, som att säga åt honom att låta den vara. Varelsen hade ställt sig upp, den vände sig mot dem. Den satte ner spetsen av svärdet i marken och ställde sig på ett knä, den böjde sitt huvud och släppte svärdet. Svärdet föll mot dem, Steve, Benny och Kasper hade ställt sig bredvid dem, handtaget på svärdet landade några centimeter framför dem. Medan svärdet föll hade varelsen ställt sig upp, den vände sig om efter ha tagit en snabb sista blick på dem. Den började gå iväg åt det hållet den kommit.
"Vart fan ska den?" frågade Bastian,
"Hans uppdrag är klart" sa en röst bakom dem. Gruppen vände sig om kollade på en man i kanske runt 30 års ålder, han hade på sig en kostym vilket gjorde gruppen förvirrad,
"Vem är du?" fråga Benny den mystiska mannen,
"Förlåt mig, jag heter Thomas Dimitraidis" sa Thomas, han gjorde en svag buggning mot gruppen, alla stelnade till för vad han sagt.
"Jag ska inte uppehålla er så mycket längre, jag ville bara ge den vackra dammen detta" fortsatte han och tog ut en rulle ur jackan. Han gick mot dem och stannade framför Diana och gav henne rullen.
"Tack" sa hon förstummat. Han gav henne en lätt nick och började sen gå iväg åt andra hållet, för varje steg han tog så började han tyna bort.
"Vad fan hände nyss?" frågade Steve,
"Har ingen aning men vi fick rullen." Svarade Diana bara. Den smala gruppen på fem stod kvar i mitten av skogen, sår var synliga i deras ansikten och deras kläder hade hål och blod på sig.