The buried wolf

Alliansen.

"Vi borde gå hem, er mor kommer snart bli orolig" John var den första till att bryta tystnaden,
"Pappa?" Diana kunde inte fatta det, efter allt dem sagt så väljer han fortfarande att förneka,
"Inga ord vill jag höra från dig" hon skakade på huvudet men följde efter sin bror som gick och ställde sig bredvid deras far.
"Vi borde också röra oss hemåt" sa Theodore, ingen av hans 'barn' klagade.
"Har ni tre något sätt att komma hem?" John vände sig mot Mike, Kyle och Ethan, de nickade bara som ett svar.
"Bra" mumlade John innan han puttade ut sina barn. Diana kollade åt höger och såg hur Theodore, Steve, Kasper och Bastian gick iväg.

Diana och Benny satte sig ner på soffan medan deras far gick av och an framför dem. Diana kunde inte sluta känna att hon kunde ha hjälpt till mer. Något i henne hade trott att detta hade kunnat fungera. Hon var besviken på sig själv.
"Pappa-" började Benny men John avbröt honom,
"Vad tänkte ni på?"
"Vi ville bara hjälpa till," svarade Benny.
"Hjälpa till?" John röst var hård,
"Visa av oss vill faktiskt ha fred." sade Diana medan hon stirrade ner i golvet.
"Gå till era rum." Diana var snabb upp på sina ben och marscherade iväg till sitt rum, Benny kollade på sin pappa innan han skakade på huvudet medan han också gick till sitt rum. John gav ifrån sig en djup suck.

"Älskling vart ska du?" Frågade Irene när hon såg att hennes man var på väg ut.
"Ska bara ut en stund." Svarade han innan han stängde dörren. Irene stod ovetande och kollade ut genom fönstret, hennes blick följde John medan han långsamt försvann ur hennes synfält. Hon gick ifrån fönstret och tog sina steg mot köket, där satte hon sig vid bordet,  hennes tankar var kring hennes makes underliga beteende. 
"Benny! Diana!" Ropade hon ut till sina äldsta barn. Snabbt hörde hon ljudet av deras fotsteg komma nerför trappan. Det tog inte långt förens dem stod framför henne.
"Mamma?" frågade Benny när deras mor inte sade ett ord.
"Vad tänkte ni?" frågade hon sen, hennes röst var mjukare, de båda visste att hon menade den hela dealen med vampyrerna och Diana's mänskliga vänner.
"Vi ville hjälpa till," mumlade Benny.
"Och hur hade ni tänkt att de andra skulle hjälpa er?" 
"Det bara blev så?" frågade Benny tillbaka. Irene flyttade sin blick från Benny för att kolla på Diana.
"Jag ville hjälpa till, jag visste att Bastian antagligen visste något så jag skapade en allians med honom. Det var inte meningen att Kyle, Ethan och Mike skulle bli inblandade i det hela, jag drog sen in Benny" svarade Diana, hennes ord var tveksamma och fyllda med skam. Benny kollade på sin syster som just nu tog på sig hela skulden.
"Varför?" frågade Irene igen, hennes ord lätt luftigt men det var inte tomt, ordet var fyllt med sorg. 
"Jag ville göra er stolta, efter det med pappa och flytten så ville jag göra något för er. Jag ville lyckas med något," hennes ord blev till sist till en viskning. Diana kändes Benny's hand på hennes axel, hennes huvud lutades svagt åt höger mot hans hand. 
"Du har gjort oss stolta," hördes en röst bakom dem, alla deras blickar vändes för att kolla bakåt. John stod stil vid dörröppningen en stund innan han långsamt gick in i rummet. 
"Vart gick du någonstans?" frågade Irene hennes make, John kliade sig lite i nacken medan han gick och satte sig framför Irene. 
"Jag valde att lyssna på min dotter," svarade han bara. De andra tre såg förvirrat på varandra.
"Vad menas det med?" Diana's röst var osäker, hon kände sig inte säker på vilken fot hon och hennes far var på. 
"Ikväll så kommer förhoppningsvis allt rättas till." Svarade han bara, han tog tidningen som låg på bordet och började läsa den för att tydligt visa att konversationen var över. 

Mörkret föll och kvällen hade smugit sig på dem. Familjen hade samlats vid ytterdörren, John's hand låg varsamt på handtaget. 
"Linus är du klar?" frågade Benny sin lillebror. Linus reste sig till slut efter att ha haft en jobbig stund med sina skor. 
"Ja," suckade han ut. John öppnade dörren och där utanför stod resten av flocken, deras flock bestod av åtta andra personer. 
"Jag vet att ni undrar varför ni är samlade här idag. Låt mig förklara, jag vet att under den senaste tiden har vi varit splittrade men idag så ändras det. Om ni inte redan visste så har min dotter och son lyckats hitta Thomas Dimitraidis skrift rulle," ett smått jubel utlöstes, "dem gjorde dock inte detta ensamma, deras medhjälpare var Michael Carlston," John pekade och varulvarna flyttade sig lite och där stod Michael och de andra två, "Kyle Philips och Ethan Edison." Michael stod som vanligt med rak rygg, Ethan och Kyle kollade runt lite och log smått medan varulvarna viskade. 
"Som ni nog märkt så är dem människor, mina barn valde att skapa en allians med dem, deras anledning var att förena våra världar och dem gjorde mer än det, till deras hjälp var tre till. Dem är vid namn av Steve, Kasper och Bastian." 
"Bastian? som i vampyr furstens son?" morrade en lite större man, hans grova händer var knutna vid hans sidor, Jimmy Andersson var nog den av dem alla som hade varit i mest trubbel med vampyrerna förr. 
"Ja mina kära Jimmy, vårat fiendskap med dem avslutas idag. Jag och Theodore har kommit fram till en överenskommelse, om ni inte vill vara med i kampen vid deras sida så har ni min tillåtelse att gå." Några av dem stampade lite smått där dem stod men ingen av dem lämnade. 
"Jag har följt dig igenom eld och vatten och jag skulle göra det igen. Jag har lagt mitt liv i dina händer, och min lojalitet har jag förevigt svurit till dig. Om du nu säger att vi ska strida vid deras sida så står jag fortfarande med dig," Jimmy's röst var stark och tydlig. Resten av flocken nickade och visade att dem höll med orden som Jimmy sagt. 
"Låt oss då gå mot vårat öde," sade John innan han började gå mot skogen, Irene vid hans sida. Alla andra följde med bakom de två. 
"Varför är vi med?" viskade Ethan frågande till Diana och Benny där de gick sist i skaran. 
"För vi är den första alliansen, min faders ord gäller er med. Om ni inte vill så får ni gå." Svarade Diana.
"Vi går ingenstans om det inte är med er," Mike's röst var bestämd.

Inne i skogen mötes de två familjerna, dem stod mitt emot varandra. Diana mötte Bastians blick, han log mot henne och hon log tillbaka, Benny gav en snabb nick och började sen gå mot sidan. Diana, Mike, Ethan och Kyle följde honom, Steve, Kasper och Bastian speglade deras rörelser. När dem var bara någon meter ifrån sina familjer gick dem och mötes i mitten. 
"Vi har samlats idag för att förenas." Bastians röst var stabil och så säker. Diana kollade på honom där han stod bredvid henne, han såg verkligen ut som en prins.  
"Det som började med en liten allians mellan barnen av de stora ska nu vidareföras till en stor allians mellan dem som innan setts som fiender," Diana's röst var starkare än vad hon trodde den skulle vara. 
"Theodore, vampyrfursten," började Bastian, "John Smith, Alfan," avslutade han. 
De två gick framåt och möttes i mitten, deras högerhand grep tag om den andres underarm. 
"Jag svär vid Gudarna att jag ska stå och kriga vid din sida tills mitt och mitt arvsblod inte längre finns på denna jord." Sade de båda samtidigt. "Till slutet"
"Till slutet," upprepade alla andra, Mike, Kyle's och Ethan's ord var lite försenade, Diana, Benny och Steve kollade ner för att dölja deras leenden och skratt. Kasper gjorde en grimas för att dölja medan Bastian hostade lite snabbt. Även om det slutade med att de alla stod där och små log, till och med visa av dem vuxna hade små leenden på deras läppar. Linus och Leo gjorde allt i deras makt för att deras skratt inte skulle höras. 
"Ja, man måste ju bli igenkänd på något sätt," sa Kyle och med det så började alla le och visa till och med skrattade, 'denna alliansen kanske inte skulle bli så dålig ändå' tänkte Diana. Hon kollade upp på Bastian, han kollade tillbaka och log, hon kände hur en sval hand kom i kontakt med hennes egna, de svala fingrarna flätades samman med hennes. Nu erkände hon det för sig själv, Diana gillade nog ändå Bastian mer en vad hon borde. Hon vändes sen sin uppmärksamhet och kollade på scenen framför henne. 
De två familjerna var nu en enad arme, de skulle stå vid varandras sida tills de föll. Framför henne var en ny allians.