The buried wolf

Välkommen till vår nya grupp

Hon försökte läsa boken i hennes händer men hennes fokus var någon helt annanstans. Diana ville skriva till honom men hon vågade inte, hon visste inte ens vad hon skulle skriva. Hon tog upp mobilen och klickade in på den nya kontakten hon nyss gjort med hans namn. Ytterdörren smälldes igen, John och Frank hade stigit in, Diana låste sin mobil och tog av sig hörlurarna. Man kunde höra att hon lyssnade på fall out boys. Den äldsta mannen satte sig ner i soffan bredvid henne, hon vågade inte säga något. Hennes far vankade fram och tillbaka i rummet, hon kunde se att hans ögon hade övergått till den röda färgen som han fick på ögonen när han förvandlades.
"Hur gick det älskling?" Frågade Irene när hon kom in i vardagsrummet från köket.
"Jag fattar inte varför vi letar efter något som knappt ens visat sig existera" skrek John ut
"Jag antar att ni inte hittade skriften" sa Irene tillbaka, hon gick upp bakom honom och masserade hans axlar i försök att lugna honom.
"Jag börjar nästan tro att vampyrerna har fått tag på den"
"Hur fan skulle de kunna göra det?" svarade morfadern med rynkande ögonbryn
"Far.." började Irene
"Jag vet inte Frank" avbröt John henne, han gnuggade näsryggen mellan tummen och pekfingret.
"Om någon av er vill ut och leta så får ni, var bara försiktiga"
"Vänta va? Pappa är du seriös?" frågade Benny, man kunde höra hans oro
"Ja, jag börjar ge upp på detta med skriften, om den finns så ber jag till Gudarna att den hamnar hos oss och inte hos de där.." han avslutade inte meningen men vi visste redan, vi visste att inga bra ord fanns för honom att beskriva dem som sägs vara våra motsatser. Diana satt och var lite mer orolig än var hon vanligtvis var, Benny kollade snabbt på sin syster, men sen vände han blicken tillbaka till sin far. Inga fler ord utspelades.

'Jag måste prata med dig.' Skickat, varför hade hon nu gjort detta? Diana började få snabb panik över meddelandet hon just skickat till Bastian. Sluta fokusera, du ska fråga honom om han vet något om skriften så du kan få tag på den och göra din far stolt. Hon tog ett djupt andetag. Mobilen burrade,
'Visst, träffa mig i skogen om 20' Hon ställde sig upp och tog sin jacka från stolen som stod vid det gamla skrivbordet. Hon joggade nerför trappan och tog på sig sina skor och stack iväg.

Hon försökte komma ihåg vilken väg hon sprang när hon flydde från vampyrernas hus, men i slut ändan så kändes det bara som att hon gick framåt i hopp om att stöta på honom. Ett högt stön och en smäll med det svaga ljudet av kvistar som knäcktes hördes bakom henne och hon vände sig om.
"Kom igen Ethan" sa Michael och suckade där han nu stod någon meter framför honom och kollade ner på sin bästa vän som lyckats trilla över sina egna fötter. Ethan hävdade sig upp och borstade av smutsen från sina mörkblå jeans.
"Förlåt.." mumlade han, Kyle och Mike fortsatte att små reta honom men det var inte långt efter som man kunde höra de alla tre skämta och skratta.
"Diana vart är vi på väg?" frågade Kyle och ökade stegen för att kunna gå vid hennes sida
"Jag sa ju till er att vi ska möta Bastian" svarade hon enkelt
"Och vem va det nu igen?" frågade Mike, de tre killarna var nu ifatt henne, hon suckade
"Enklaste titeln, vampyr prinsen" svarade hon ännu enklare denna gången
"Vänta va?" sa de alla i kör
"Jag sa ju detta till er innan"
"Ja men vi lyssnade inte då" svarade Kyle henne. Hon skakade lätt på huvudet. Killarna började ha en diskussion om vampyrer, antagligen för att förbereda sig för att dem nu skulle träffa en,
"Vi borde kanske tagit med en lök doppad pålle med en massa kors inristade ifall han försöker döda oss, det är ju så man dödar vampyrer" sa Kyle helt plötsligt"
Det är definitivt inte sant" sa Ethan och kollade på honom som om han var dum i huvudet
"Klart det är, jag läste det på Wikipedia" sa Kyle, han stoppade ner sina händer i jeans fickorna och lyfte lite mer på huvudet. Alla stannade för att kolla på Kyle, han såg stolt ut över det han nyss sagt, Mike himlade med ögonen åt honom.

Han såg henne stå där, två killar bredvid henne, den ena va kort, small och definitivt enkel att slå ner om det behövdes, den andra killen skulle nog vara svårare, han var längre, definitivt starkare, man kunde se hur jackan stramade åt lite vid hans biceps. Killen som dem stod framför var som den lilla killen fast längre och med längre hår. Sen så var det hon, hon stod där med ett leende på läpparna, hon skrattade åt killen med längre hår men på ett inte elakt sätt. Han fortsatte röra sig framåt mot dem.